Då var ännu en veckas matcher spelade och här går vi igenom alla matcherna inom AFC West, något kortfattat om allt det som hände mellan slantsingling och avblåsning. Denna gång är det vecka 4 det gäller
New York Giants 7 – 31 Kansas City Chiefs
Det är inte mycket nytt att säga. Chiefs spelar sin fotboll och gör det riktigt bra. För att störa dem behövde Giants tvinga matchbilden till något helt annat än hur Chiefs vill ha det. Det lyckades de inte med och Cheifs kunde vinna relativt smärtfritt.
Ja, Cheifs har ett väldigt bra försvar i år. Jag har sagt det tidigare och kommer säga det igen. Vilken fantastisk pass-rush de har! Nu har Giants anfall haft svårt tidigare under säsongen men det är uppenbart hur bra försvaret spelar. Sällan får en quarterback tid att ta det lugnt i fickan, det är alltid en spelare i ansiktet på vilken stackare som än försöker passa bollen. Man lyckades också forcera tre turnovers, varav två fumbles av Eli Manning. Det kallar jag press (även om ena var mer slarv av Giants).
Vi fick se Alex Smith, mer än tidigare, kasta bollen över 10 yards. Men det blev också säsongen två första interceptions. Fortfarande är korta, kontrollerade passningar anfallets byggsten. Man vinner matcher med sitt försvarsspel, som dels håller pressen borta från anfallet, dels ger dem tillbaka bollen hela tiden och dels ger anfallet tacksamma field positions hela tiden. Men även om försvaret bör laget är anfallet inte dåligt. De producerar poäng. De spelar stressfritt och gör knappt några misstag. Såklart finns utrymme för förbättring och det behövs troligen mot ligans jättar. Men än så länge är man 4 – 0 och det ser väldigt ljust ut i centralstaten Kansas!
Matchens utropstecken! Såklart måste jag ta Dexter McClusters väldigt fina punt return för en touchdown. Vilka snabba fötter, vilka sidoförflyttningar och vilken blick för hål. En kul detalj är något som sker i spelen innan. Chiefs utmanar ett dombeslut och kastar sin challenge flag. När det visar sig att Chiefs har rätt så råkar domaren kalla dem för Philadelphia. Så går det med f.d. Eaglesprofilen Andy Reid på sidlinjen.
Philadelphia Eagles 20 – 52 Denver Broncos
Efter att ha förlorat två raka matcher mot lag i AFC West skulle Eagles försöka skaka divisionens gigant Broncos. Det var en på tok för tuff uppgift och när visselpipan ljöd i Denver stod Eagles lottlösa för tredje gången.
Offensivt är Broncos fortfarande enormt starka. När man dessutom möter ett ganska dåligt försvar, vilket Eagles faktiskt har, ser man ännu starkare ut. Istället för att återigen tjata samma ramsa om Peyton Mannings spelintelligens, Wes Welkers routes eller Demaryius Thomas storlek så tänker jag detaljinrikta mig på två saker. Jag vill uppmärksamma Peyton Mannings +50 yards-passning i slutat av andra kvarten. Jag har länge tvivlat på hans armstyrka och högljutt sagt att han inte kan kasta djupt längre. Men den gamle motbevisade mig. Det är viktigt att visa att han kan kasta djupt för att undvika tiggts försvar som tar bort hans lättare alternativ. Den andra saken är att Manning står bakom en linje med två skadade starters, där framförallt Ryan Clady, left tackle, är ett betydligt bättre alternativ än reserven Chris Clark. Imponerande!
Defensivt så höll man bra koll på Eagles. Mycket hjälp får de såklart av sin hemmaarena som ligger 1600 meter över havet. Det är särskilt jobbigt om man är ett gästande lag som vill spela i ett högt tempo. Det var tydligt att Eagles inte effektivt kunde spela sitt snabba anfall och lyckades inte leta hål på Broncos genom andra taktiska rävspel. Broncos höll emot bra och tillät bara 20 poäng. Ser man statistik så fick lagen 450 respektive 472 yards var till Broncos fördel. Broncosn försvar satte stopp när de hade hälarna i sin egen endzone och förhindrade därmed en massa touchdowns och poäng. Matchbilden vittnade om ett Broncos i full kontroll över söndagens tillställning och resultaten speglar det.
Matchens utropstecken! När man har det bästa anfallet i NFL och ett bra försvar, är man ett riktigt bra lag. Lyckas man dessutom, som Broncos gjorde mot Eagles, göra två touchdowns på special teams är man ligans bästa lag. En return och en blockad punt gav Broncos 14 extra poäng. Snacka om att ta all luft ur Eagles, av den lilla luft som finns uppe i bergen.
Dallas Cowboys 21 – 30 San Diego Chargers
Det kändes självklart inför matchen att den skulle bli bra. De två lagen påminner om varandra på något sätt och är ungefär lika bra. Egentligen vill jag tro att Cowboys är snäppet bättre, men det går inte förneka att Chargers verkligen spelade bra i söndags.
Linjespelet för Chargers var bra på båda sidor om bollen. Det brukar kunna vara den avgörande faktorn i jämna tillställningar. Defensivt så körde Chargers över Dallas offensiva linje. Det var konstant press på quarterbacken Tony Romo, som till slut tappade förtroendet för sin ficka. Det verkade alltid vara sällskap av motståndare när han försökte kliva upp där. Offensivt så gavs Philip Rivers mycket tid och utrymme att se hela planen, sikta in sig och sen kliva in i sin ficka. Det slutade med över 400 yards, 83% och en QB-rating på 120.3. Grym dag på jobbet och med mycket assistans från en storspelande linje framför sig.
Jag skrev efter förra veckan att Danny Woodhead, running back, borde få mer tillfällen att påverka. Han fick mot Cowboys springa md bollen fem gånger och ta emot fem passningar. På dessa 10 chanser fixade han 87 yards och två touchdowns. Utöver Woodhead hade flera spelare en mängd mottagningar. Chargers lyckades hitta ytor överallt. När Cowboys kontrollerade sidorna kastade Rivers på sin tight end Antonio Gates. När Dallas försökte stoppa det, så var plötsligt rookien Keenan Allen eller kollegan Vincent Brown öppen på kanten. När Chargers väl fick fart i andra halvlek så stämde allt. Därför lyckades man ta matchens 20 sista poäng och vinna över sina poängfattighet gäster.
Matchens utropstecken! När Chargers tappade en ledning på 21 poäng mot Houston Texans stämplade jag dem som San Diego Chokers. Nu vände det på myntet och jagade själva ifatt ett underläge. Man tog 20 obesvarade poäng och såg trygga ut i sitt genomförande av matchen. Den typen av lugn saknades mot Texans så detta var en viktig mental vinst för Chargers.
Washington Redskins 24 – 14 Oakland Raiders
Jag blev så illamående av att se den här matchen att jag var tvungen att hiva ur mig all mängd med smutskastning på såväl tränare som enskilda spelare. För er som vill dela min ilska så finns det en lång, frustrerad text här. Annars så var matchen kort sagt hemsk dålig av Raiders. Anfallet fick inget fart överhuvudtaget och man förlorade därför. Lagets quarterback Terrelle Pryor var skadad och ersättas av en bedrövligt spelande Matt Flynn. Försvaret spelade bra större delar av matchen och Raiders special teams gjorde en touchdown. Om ni missade matchen är det inget att se om man inte tycker illa om Raiders och vill se dem spela hemsk dålig fotboll i den sanna skadeglädjens tecken.
Efter första kvarten av säsongen, de första fyra matcherna, har AFC West fortfarande två obesegrade lag. De har dessutom ett par matcher framöver som är till deras fördel och det finns en stor chans att de håller kvar nollan ett tag till. Chargers ser bra ut och kan skrapa ihop ett par vinster under säsongen, så länge Philip Rivers spelar som han gör. Raiders behöver plocka hem lite matcher där längst ner i divisionen.
Denver Broncos 4 – 0 – 0
Kansas City Chiefs 4 – 0 – 0
San Diego Chargers 2 – 2 – 0
Oakland Raiders 1 – 3 – 0
