Idag har vi kommit fram till min favoritmatch. Oavsett sport. En klassisk David mot Goliat-match, men som för David slutade med förlust.
Vad: Super Bowl 43.
Var: Raymond James Stadium, Tampa Bay.
När: 1 Februari, 2009.
Mellan: Pittsburgh Steelers – Arizona Cardinals.
Hur gick det: Steelers vann med 27-23
Matchens värdefullaste spelare: Santonio Holmes, WR, Steelers
Varför: Bakgrunden till matchen går tillbaka till Steelers föregående tripp till Super Bowl 2005, som slutande med en seger. Säsongen efter var man dock inte full lika lyckosam (8-8) och HC Bill Cowher valde då att lämna klubben. OC Ken Wisenhunt gjorde sedermera då det samma och valde istället att ta över som HC för Arizona Cardinals. Ett lag som vid tillfället inte sett slutspets strålkastare på över 60 år. Steelers assisterade HC Russ Grimm stannade dock kvar i klubben i hopp om att ta över som HC. Valet av HC föll dock tillslut på Mike Tomlin, och Grimm valde då att ta sitt pick och pack och förena sig med Wisenhunt i Cardinals. Väl där började det forma Cardinals efter sin f.d arbetsgivare.
Någonstans var matchen en klassisk David mot Goliath. Steelers var, likt många andra lag med fyllda troféskåp (Dallas, Patriots etc), lite av en vattendelare. Vilket lag skulle man heja på? Det stora imperiet från Pittsburgh eller lilleputtarna från Arizona. Lagens quarterbacks gjorde dessutom polariseringen än tydligare.
Big Ben Roethlisberger hade på den här tiden lite av ett ”Bad boy”-rykte. Bl.a. pga av attribut som motorcyklar och liknande men framför allt genom en incident där han han hade sex på en nattklubb och sedermera anklagats för våldtäkt av partnern ifråga. Oavsett var sanningen låg i detta fall så var det ändå en situation där man starkt kunde ifrågasätta Roethlisbergers karaktär. (Hade motsvarande händelse inträffat idag, hade det troligtvis varit karriärshotande).
På andra sidan mittlinjen stod ”helyllekillen” Kurt Warner som under tiden i Cardinals revitaliserat sin karriär. Och media var inte sena på att kabla ut historien om hur han träffade sin fru och omfamnade både henne, och hennes barn (varav ett med handikapp), från ett tidigare förhållande.
Matchen i sig blev en episk batalj mellan de två lagen och skulle inte komma att avgöras förrän i slutsekunderna genom ett mottagningen som cementerade Santorini Holmes plats i historieböckerna.
På vägen dit hade vi fått se James Harrison springa in en 100-yards interception som en avslutning av första halvlek. En prestation som inte bara var gastkramade för oss som tittade utan även höll på att ta livet av den stackars Harrison som säkerligen aldrig förflyttat sin stora kropp så långt, eller fort (….ish) någon gång i sitt liv. Bilden hur denne efter sin TD låg kvar på planen och bara andades ut, har etsat sig fast på min hornhinnan.
”There has been no better NFL game for me than Pittsburgh-Arizona in Super Bowl XLIII …That was the No. 1 game in terms of drama and excitement. There is always an argument about which Super Bowl is best. But how many Super Bowls have not one, but two, plays for the ages – James Harrison’s interception-return touchdown just before halftime and Santonio Holmes’ touchdown catch in the waning seconds in the corner of the end zone to culminate a long Ben Roethlisberger drive. Those two plays are as iconic as any I have ever seen.
Al Michaels, NBC”
Personligen sätter jag denne match som den bästa match som jag sett oavsett sport, och när slutsignalen ljöd den kvällen var det bara att resa sig upp att applådera. För även om mitt hjärta var lite krossat över att mina nyblivna favoriter Cardinals förlorat, så får man ibland bara tacka för showen och acceptera fakta. Steelers sista drive var magnifik och Santonio Holmes mottagning som avgjorde det hela var monumental. ”Hatten av”, helt enkelt.
