Serien om Bill Belichick är tillbaka! NFL Supporter undersöker myten om Patriots tränare och kikar in i lagets allra mörkaste rum. Vad döljer sig egentligen under den där huvan?
I tre delar gör NFL Supporter en djupdykning i Bill Belichicks liv. I serien kommer vi att utforska den speciella tränarens uppväxt och privatliv, fenomenet han har blivit och mystiken som omger honom. Vi ska också berätta om framgångarna och strategierna som har gjort dem möjliga. Vi presenterar Bill Belichick – mannen, myten, tränaren.
Det är en kylig dag på Gillette Stadium i den lilla staden Foxborough. Vi befinner oss drygt tre mil söder om Boston och New England Patriots har hemmamatch mot Dallas Cowboys. På ena sidan av planen står Bill Belichick och på den andra hans mentor och tidigare chef Bill Parcells.
Det är den 16 november år 2003. Vinden drar ilsket omkring inne på arenan och det är drygt sju plusgrader i luften.
Matchen domineras av bra försvarsspel. Inget av lagen åstadkommer speciellt mycket i springspelet men Tom Brady är något mer lyckosam med sina kast än hans motsvarighet i Cowboys, Quincy Jones.
Patriots försvar är tidvis under press men trots att Dallas plockar upp 17 first downs lyckas man inte göra ett enda poäng. Jones kastar tre interceptions och hemmalaget vinner i slutändan med 12-0.
Trots att spelet på planen lämnade en del i övrigt att önska hade den här till synes obetydliga matchen stor fotbollshistorisk betydelse. Det här var första gången som publiken fick se Bill Belichick i hans patenterade hoodie.
Det underliga klädesplagget är en av många saker med Bill Belichick som bara späder på hans mystiska rykte. Bilder på tränaren med huvan uppdragen dök snabbt upp på nätet. Där jämfördes han med en så kallad Sith Lord från Star Wars. Det spelar nog in att han, åtminstone för fans av mindre framgångsrika lag, framstår som något av ett ondskefullt geni.
Tröjan har förändrats över åren. Belichick tyckte att ärmarna var för långa och klippte helt sonika av dem. Han har använt lite olika färger och ibland verkar det nästan som att han har dubbla lager.
Men precis som med så mycket annat när det handlar om Belichick är det en stil han är ensam om.
Hans namn är Ernie Adams. Du har troligtvis aldrig hört talas om honom men han är Bill Belichicks närmaste rådgivare. Den rollen har Adams haft i många år men ingen verkar veta säkert vad hans riktiga titel är eller när han är född. Ryktet säger dock att han är 58 år gammal, har fotografiskt minne och är något av ett geni.
– Sanningen är, att jag alltid har föredragit att flyga under radarn. Jag behöver inte en massa uppmärksamhet. Jag älskar mitt jobb, och det räcker. Dessutom finns det mycet saker med livet i rampljuset som jag helt enkelt inte är intresserad av, sade Ernie Adams i en unik intervju med studenttidningen på sitt gamla college.
Belichick och Ernie Adams möttes på Phillips Academy. De delade ett omåttligt intresse för fotboll och spelade ihop i fotbollslaget. Efter skolan började Adams att jobba som scout, han ville först bli tränare men hade knappast varken den karisma eller pondus som krävdes.
Den underliga Adams fick snabbt ett rykte om sig bland kollegorna. Hans fotbollsintelligens sken igenom i scoutingrapporterna men han pratade inte i onödan. Varje dag kom han till jobbet med en svart portfölj innehållande en macka och dagens tidning. Sedan arbetade han stenhårt.
Ernie Adams imponerade stort på sina chefer, började till och med hjälpa till med träningarna och slutligen hamnade han i NFL. Det blev först en kort period i New England och sedan sex år i Giants med Belichick och Parcells. Men Adams slutade så småningom självmant för att istället arbeta ett tag som börsmäklare på Wall Street. Det är oklart exakt vad han gjorde där.
Ernie Adams återvände till fotbollen när Belichick ringde, efter att den senare hade blivit utnämnd till huvudtränare för Browns 1991. Han har inte lämnat Belichicks sida sedan dess och det sägs att Belichick besöker Adams kontor många gånger varje dag för att diskutera ett nytt spel eller bolla lite idéer. Adams kommer nog aldrig att bli ett känt namn bland fansen. Det är nog både han och Belichick fullt nöjda med.
Nerverna låg i luften. New England Patriots var i New Jersey och skulle inleda säsongen 2007 mot rivalerna New York Jets. På sidlinjen stod en av Patriots assistenter, Matt Estrella, och filmade matchen med en handhållen kamera. Men han riktade inte mot planen, utan mot Jets stab av defensiva tränare. En bit in i matchen närmade sig några av arenans säkerhetsvakter. De konfiskerade kameran.
Den här incidenten är vad som senare ska kallas ”Spygate”. Enligt ligans regler är det inte tillåtet att filma matchen från sidlinjen. Bill Belichick är den som har instruerat Matt Estrella och det är även huvudtränaren som sedermera hålls ansvarig. Målet var att filma kommunikationen mellan tränarna och spelarna på planen, och därmed få en extra fördel.
Bill Belichick bestraffades med en stor böter och laget blev av med sitt val i förstarundan 2008. Belichick hävdade själv att han hade missförstått regeln som att det var tillåtet att filma så länge man inte använde materialet under samma match. Det verkar nästan otroligt att Patriots ledning inte skulle ha känt till regeln eftersom de vid två tidigare matcher hade blivit tillsagda att sluta filma.
Det här var en pinsam incident för Patriots och Bill Belichick. I vissa fans ögon är de fortfarande fuskare. Personligen tror jag inte att Patriots tjänade speciellt mycket på sitt ”spionerande”. Det trodde heller inte Eric Mangini, som var tränare för Jets och den som sade till säkerhetsvakterna att Patriots filmade dem.
Oavsett dess betydelse har ”Spygate” ytterligare hjälpt till att odla myten om Belichick som en tränare med ett par äss i rockärmen. I cynikernas ögon är han inte bara en fåordig fotbollsfanatiker som vet hur man vinner. Han har även gömt små kameror i barnens godisklubbor och varje söndag spridit ut fjorton argentinska läppläsare på läktarna.
En liten detalj bara. Sedan Spygate bröt ut och filmandet upphörde har Patriots vunnit fler matcher än något annat lag i NFL.
Det är inte enkelt att definiera ”the Patriot Way”. Kanske är det bara ett slitet och något urvattnat uttryck. Delar av filosofin lever fortfarande inom organisationen. När du kliver in i omklädningsrummet, eller ut på planen i Foxborough, är du inte längre en individ. Du är en del av ett lag som betyder mer än du själv.
Det betyder också att du representerar hela organisationen även på din fritid och bör leva därefter. I New England kan du inte bete dig som ett arsel för att du är duktig på fotboll.
Tänket kommer ursprungligen från ägaren Robert Kraft och dennes nyligen avlidna fru, Myra Kraft, som vid ett tillfälle övertalade sin man att sparka en spelare innan han hade satt sin fot på träningsplanen för att denne inte levde efter organisationens ”värderingar”.
Men filosofin har tillskrivits en del andra attribut. När media pratar om att det är svårt att få information från Patriots, för att spelare och tränare är försiktiga när de uttalar sig inför journalister, har det kallats ”the Patriot Way”.
Den tillknäppta stämningen kring lokalerna i Foxborough har fått mer än ett par journalister att undra vad det egentligen är för mysko saker som händer innanför väggarna i Patriots lokaler.
Men på senare år har filosofin, eller ”the Patriot Way”, naggats i kanten. Makten har mer och mer tagits ur familjen Krafts händer och lämnats över till Bill Belichick. Precis som de flesta tränare på den professionella nivån har Belichick bara ett mål. Att vinna. Det har gjort att Patriots de senaste åren har chansat en hel del på spelare som knappast kan beskrivas som guds bästa barn.
Värvandet av stökiga spelare som Randy Moss, Brandon Meriweather, Aaron Hernandez, Ryan Mallett, Albert Haynesworth, Chad Ochocinco, Alfonso Dennard och Aqib Talib har gjort att man nog kan säga att New England Patriots är ett av de lag som chansar mest på riskabla spelare i hela NFL.
Stämningen är obekväm. Det brukar den vara när Bill Belichick håller presskonferens. De lokala murvlarna har varit med förut men försöker ändå förgäves att göra sitt jobb. Frågorna studsar mot den obevekliga tränaren och slår i golvet till ljudet av journalisternas suckar. Den pinsamma dansen ska dock pågå ett tag till. Efter cirka sju minuter har Bill Belichick fått nog och lämnar rummet.
Scenen utspelade sig den 11 juni 2013. New England hade samma dag skrivit ett tvåårigt kontrakt med den ikoniska quarterbacken Tim Tebow. Bill Belichick svarade ”jag vet inte” på åtminstone ett dussin av frågorna om sin nya spelare. Anledningen till det var knappast att han inte visste svaret.
Det finns en hel del mediapersoner som är högljudda i sin kritik av Bill Belichicks agerande gentemot pressen. Viss kritik är befogad. I slutändan är journalisternas frågor till för att ge fansen information om vad som händer i ligan, och med deras favoritlag.
Det är dessutom fansen som i förlängingen betalar Belichicks rätt saftiga lön. En av anledningarna till NFL:s omåttliga popularitet är just öppenheten mot fans och media. Fantastiska serier och program som Hard Knocks och Sound FX skulle inte vara möjliga om lagen inte samarbetade.
Men Belichick kommer undan med att inte svara på frågor. Det är självklart för att han är så väldigt framgångsrik. Är det rätt eller fel? Ja, det är väl upp till var och en att svara på. Men visst är det kul med tränare som bjuder lite på sig själva.
Men den griniga gubben kan vara en rätt charmig stil till och från. Och Bill Belichick kan vara rätt rolig när han är på humör. Dessutom verkar hans taktik fungera.
Det har aldrig varit så tyst om Tim Tebow som nu.
Den sista delen av ”Bill Belichick – mannen, myten tränaren” kommer att publiceras om en vecka. Då ska vi berätta om tränaren Bill Belichick. Det kommer att handla om noggrannhet, krav och strategierna som New England Patriots använder för att vinna sin division varje år.
Dela gärna den här artikeln på Facebook eller Twitter.
Läs också
Belichick – mannen, myten, tränaren – del 1
Belichick – mannen, myten, tränaren – del 3
