För mig handlar fantasy football om att varje säsong försöka ge sig själv en ärlig chans att vinna. Min strategi må låta tråkig och defensiv men låt mig först förklara.
I föregående inlägg har jag berättat lite väl repetitivt om varför vi bör sikta in oss på running backs tidigt. Sammanfattningsvis beror det på utbudet av QB’s och det faktum att du bara behöver en men kanske ännu mer på grund av det vi ska behandla idag, utbudet av TE’s och WR’s. Först undersöker vi WR’s och hur djup positionen egentligen är, som tidigare och för konsekvensens skull använder vi oss av ESPN’s projections.
Behövs det ens pratas om Calvin ’Megatron’ Johnson? Byggd som just Megatron kommer han med största säkerhet slå förra säsongens summa touchdowns – som ju enbart var 5 (!) stycken. Jag gör väl som alla andra här och langar fram den brutala statistiken, han tacklas inom 1 yard från TD 4 gånger. Så, då är det självklara än mer självklart – Megatron är en ’stud’. Ofta faller han inte till andra rundan, på ESPN’s drafts går han i genomsnitt #10.
Jag tycker heller inte att han bör draftas tidigare än så, om ens i första rundan, på grund av bristen på running backs (snart ska jag sluta tjata om det..). Litar vi på ESPN kan vi förvänta oss cirka 14 poäng/vecka av Megatron, en siffra att jämföra med t.ex. Trent Richardson’s och Alfred Morris’ 13 poäng / vecka. Som med ’livet efter Rodgers’ är det värt att undersöka ’livet efter Megatron’, och i både fallen är de inte så farliga. A.J Green, Brandon Marshall & Dez Bryant är enligt många experter så svåra att skilja på i år att det handlar om en smaksak, men trots det bör samtliga tre leverera kring 12 poäng/vecka – inte så farligt trappsteg ned från Megatron’s 14.
Efter Green, Marshall & Bryant kan det bli svårare, här visar WR-poolen sin styrka/svaghet. Väldigt många namn har chans på riktigt bra säsonger men kan också visa sig vara totala ’busts’. Många lag i dagens NFL har inte enbart en självklar spelare som kommer bära lagets pass offense, om så vore fallet är det lätt för motståndaren att skicka ’double teams’ och ’brackets’. Istället ser vi lag som Atlana, med Julio Jones & Roddy White (ett ytterst svårt fall i fantasyn, vem är bra vilken vecka?), Denver, med Thomas, Welker & Decker och möjligtvis Patriots som är exceptionellt svåra att förutsäga i år. Samtidigt ska man inte räkna bort ’nr 1 recievers’ som t.ex. Antonio Brown, Steve Smith och DeSean Jackson. Spelare som de låter inte märkvärdiga men trots allt har vunnit jobbet i sitt lag och som med säkerhet kommer få uppmärksamhet av QB och speltid.
Utanför topp 4 är det lätt ha fel men där kan också vara lätt att ha rätt. Låter detta dumt så har du rätt, det låter dumt. Hursomhelst, jag tycker trots det att man bör vänta till åtminstone 2:a rundan innan man ger sig i kast med denna lek. Fylller du dessutom bänken med ’upside’ är du på god väg.
Vi går inte lika utförligt in på TE’s, utan tittar snabbt på topp 20.
Tight Ends är en konstant klump i magen. Förra säsongen hade Kyle Rudolph, en spelare man anser bör starta varje vecka, fyra matcher där han inte lyckades skrapa ihop en enda poäng. Min åsikt är att om man inte hittar Graham i tredje rundan, bör man inte röra positionen på ett bra tag. Förra säsongen kunde vi glädjas åt Hernandez och Pitta, nu är jag osäker på alla förutom Graham.
Ofta finner jag mig i tankarna ”min tight end kommer ändå vara dålig, jag väntar”. Givetvis är det ingen god tanke men den är delvis sann.
Sådär, nu hoppas jag att du åtminstone har ett alternativ till en draft-strategi.
I kommande inlägg pratar vi lite om sleepers och annat.
Vi ses strax igen.
