NFL hade överlevt den stora depressionen som drabbat landet under början av 30-talet och hade samtidigt bevisat att deras lag överglänste collegelagen när det gällde spelfärdigheter. Trots detta såg många fortfarande ner på ligan, spelare ansågs vara ungdomar som vägrade växa upp och ägarna målades upp som omoraliska pengahungriga miljonärer som inte brydde sig alls om sporten.
Även om det säkert fanns lite sanning bakom dessa påståenden fanns det också många exempel på det motsatta. Att försörja sig genom en sport kanske inte sågs som ett ”riktigt” jobb för många men faktum är att det var ett sätt att tjäna en inkomst att leva på, åtminstone under fotbollssäsongen. Under 30-talets svåra ekonomiska tider började fler och fler spelare från college att fortsätta spela professionellt i brist på andra jobb vilket höjde både kvaliteten och statusen för ligan.
Att de flesta ägarna hade mycket pengar var ingen hemlighet men det var också nyckeln till ligans fortsatta expansion. Visst ville de tjäna pengar men de var också tillräckligt tålmodiga för att acceptera stora förluster och begränsade vinster under en längre tid eftersom att de var intresserade av att utveckla sporten tillräckligt mycket för att göra den mer vinstdrivande.
Tim Mara
Giants ägare Tim Mara hade skapat laget redan 1925 och kontinuerligt kastat in pengar för att ställa upp med ett bra lag varje år trots att det länge inte fanns något större hopp om att tjäna tillbaka någon större summa pengar, mycket tack vare hans söner som var fullständigt förälskade i sporten och aldrig skulle förlåta honom om laget lades ned. Ett annat exempel är Art Rooney som grundade det som idag är Pittsburgh Steelers och förlorade enormt mycket pengar i början. Rooney var så förtjust i sporten och hans stora vinster från vadslagning på hästkapplöpning fick finansiera hans äventyr i NFL trots att hans Steelers inte vann en enda slutspelsmatch de första 39 säsongerna! Ja du läste rätt. Steelers vann sin första slutspelsmatch först 1972 trots att de gick med i ligan redan 1933 som Pittsburgh Pirates.
I början av 40-talet var samtliga ägare utom två rika dollarmiljonärer. De två lagen som inte hade stora ekonomiska muskler bakom dem var Bears som ägdes av George Halas och Packers som ägdes av klubbens supportrar. Halas hade visserligen tjänat en del pengar från sitt lag men inte tillräckligt för att kunna driva klubben med minusresultat likt de andra ägarna. Packers lyckades överleva tack vare det starka supporterstödet som hjälpte till ekonomiskt när klubben behövde det som mest. I en storstad som Chicago var det dock svårare att locka fans då det fanns mycket annat att konkurrera med men Halas löste detta genom att åka runt i landet med sitt Bears efter säsongen och spela uppvisningsmatcher som gjorde att laget tjänade tillräckligt med pengar för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet, något som förbjöds på slutet av 30-talet. Faktum är att Halas var tvungen att låna pengar inför varje säsong fram till 1959 i väntan på att säsongen skulle börja då biljettintäkterna började rulla in.
Bears mot Packers 1941
Många av de rika ägarna var relativt unga och hade faktiskt ett genuint intresse för sporten. Vissa hade ärvt sin förmögenhet och ville använda pengarna i sporten för att bygga upp sitt eget namn. Trots att NFL delvis sågs som en något oseriös organisation fanns det ändå en viss social status att äga ett av ligans lag. Motivet bakom varför de ägde lagen var olika men de hade en sak gemensamt och det var att de ville utveckla båden sporten men framförallt NFL.
Baseball var fortfarande ohotad som den mest populära sporten i landet och amerikansk fotboll var fortfarande som mest populär när det spelades på college. Även halvprofessionella lag som turnerade i landet och spelade uppvisningsmatcher drog en hel del uppmärksamhet bort från NFL. I grund och botten erbjöd NFL i stort sett samma produkt som collegeskolorna och de halvprofessionella lagen. För att erbjuda en unik produkt genomfördes många reformer både på planen och inom organisationen, något som togs upp en hel del i föregående del av denna serie.
Förutom att flytta målstolparna närmare spelplanen och ”haschmarks” på planen var en av de centrala förändringarna för spelet förändringen av bollens dimensioner som gjorde det enklare att passa bollen. 1932 snittades det 27 framåtpassningar per match, en siffra som steg till 41 redan 1939. Regeländringarna gjorde också att antalet yards lagen hade per match ökade kraftigt samtidigt som antalet punts halverades. Antalet poäng varje lag gjorde per match ökade också kraftigt under samma tidsperiod då de siffrorna mer än dubblerades. Dessa förändringar särskilde spelet i NFL från collegeskolorna samt de halvprofessionella lagen då de var mer inriktade på springspel och att mala ner motståndet. NFL erbjöd mer spektakulära passningsspel och mer poäng till publikens förtjusning.
En annan fråga som togs upp av ägarna 1934 var frågan kring svarta spelare. Under ligans historia fram tills dess hade de funnits ett antal svarta spelare i vissa lag men ur ett helhetsperspektiv var de väldigt få. USA var vid tiden fortfarande väldigt starkt segregerat och ägarna valde att komma överens om en ”tyst överenskommelse” där svarta spelare skulle förbjudas likt inom basebollen. Med andra ord var det ingen officiell regel men alla var överens om att exkludera svarta spelare från den tidpunkten, något som skulle hävas först ett årtionde senare.
Ligans nya ledning
”The Four Horsemen”
Joseph Carr som agerat som ligans president sedan 1921 hade vid slutet av 30-talet förvandlat ligan från en löst sammanhängande organisation till en stabil sportliga med växande nationellt intresse. Ligans ägare ville dock allra helst ha en ledande centralfigur med ett slagkraftigt namn som kunde ge ligan den respekt den förtjänade.
Man var dock inte redo att slänga ut Carr med tanke på vad han åstadkommit med sitt ledarskap och 1939 gick man med på att förlänga hans kontrakt 10 år framåt då han förtjänat rätten att ha kvar sin post så länge han ville. Carr skulle dock hastigt avlida endast några månader senare. Carl Storck som arbetat som Carrs assistent fick tillfälligt ta över positionen då tanken var att hitta en ny stark ledare så snabbt som möjligt. Processen drog dock ut på tiden då flera tillfrågade tackade nej till positionen, en av de tillfrågade var den mytomspunne J. Edgar Hoover.
Det dröjde till 1941 innan man hittade en kommissionär som kunde leda ligan framåt. Valet föll på Elmer Layden som under 20-talet var en av de fyra ”Four horsemen” som var smeknamnet på fyra tongivande collegespelare hos Notre Dame som under en treårsperiod då de endast förlorade två matcher.
Layden var vid tiden tränare för Notre Dame och fortfarande ett respekterat namn inom sporten. Med Layden som sin ledare räknade man med att få mer publicitet bara tack vare hans namn. Faktum var att NFL försökte marknadsföra honom minst lika mycket som ligans spelare och tränare. Layden hade dittills varit ganska skeptisk mot proffsfotbollen men ett garanterat femårskontrakt som gav 20 000 $ om året övertygade honom att acceptera jobbet.
Andra Världskriget
Det var först i slutet av 1941 som kriget nådde USA när Japan attackerade Pearl Harbor och tvingade ut miljontals unga män i militärtjänst. Kriget var givetvis något som påfrestade hela landet och NFL var inget undantag. Över 400 spelare samt 3 ägare kallades in i militären för att delta i kriget. Redan etablerade spelare försvann i och med detta ur ligan och samtidigt minskade antalet spelare från college vilket gjorde det svårt för lagen i ligan att ställa upp med kompletta lag och än svårare att ställa upp med bra lag.
Cleveland Rams tvingades att avstå spel under en säsong (1943). I Chicago övervägde man att tillfälligt slå ihop Bears och Cardinals för att kunna representera Chicago i ligan. I Pittsburgh och Philadelphia slog man faktiskt ihop klubbarna under 1943 och kallades för Phil-Pitt Steagles. Pittsburgh slogs sedan ihop med Chicago Cardinals under 1944. Ett resultat av bristen på spelare gjorde att en ny regel infördes 1943 där lagen nu fick byta spelare under matcher hur mycket de ville till skillnad från begränsade byten som man använt dessförinnan. En annan tillsynes viktig regeländring samma år var att införa ett hjälmtvång på spelarna.
”The Steagles”
NFL lyckades med mycket liten marginal fortsätta spela under krigsåren men det fanns krafter inom ligan som ville stoppa spel under krigsåren. I slutändan kom man dock fram till att det skulle skada ligans rykte om man tvingades stänga ned ligan även under en något kortare tidsperiod. Det viktigaste steget för att klara av kriget för NFL var att övertyga den amerikanska staten att ligans spelare var heltidsanställda inom sporten och därmed inte kunde tvingas att ta jobb inom krigsindustrin som byggde upp den amerikanska krigsinsatsen.
Bristen på spelare hade samtidigt en väldigt positiv inverkan på NFL. Under 30-talet existerade omkring 1500 halvprofessionella lag som turnerade i landet och spelade uppvisningsmatcher mot betalning. Dessa lag ingick inte i någon liga men drog fortfarande en del publik från NFL. Dessa lag hade väldigt små marginaler för förlustsiffror och tog en stor smäll under 30-talets depression. Den sista dödsstöten för dessa klubbar kom under andra världskriget då spelarbristen i princip utplånade samtliga halvprofessionella lag då deras spelare tvingades ta andra jobb för att stödja krigsinsatsen. Tack vare detta kunde NFL ta till sig nya fans från en eliminerad konkurrent.
Med en ökande popularitet knackade allt fler städer på dörren för att få med ett lag i ligan. Publiksporter förväntades öka i popularitet kraftigt efter krigets slut men ägarna i NFL var inte intresserade av att släppa in massa nya lag i ligan. Lagen i NFL ägdes i huvudsak av rika miljonärer vid tiden och hade ingen anledning (enligt dem själva) att släppa in några andra på deras monopol inom proffsfotboll nu när de halvprofessionella lagen var ur vägen.
Det skulle dock visa sig att NFL kraftigt underskattade andra miljonärers vilja att etablera sig inom proffsfotbollen och samtidigt som krutröken lade sig efter andra världskriget förberedde sig NFL för ett nytt krig men denna gången på fotbollsplanen.
I del 6 fortsätter historien om NFL då AAFC bildades av rika ägare av proffslag som inte välkomnades i NFL. AAFC visade sig ha tillräckligt med ekonomiska krafter bakom sig för att på allvar hota NFL:s existens under resten av 40-talet och kom att tvinga NFL till att anpassa sig efter det växande intresset för sporten eller riskera att gå under.
