Första säsongen i American Pro Football Association är avklarad. Ligan har överlevt men frågetecknen är nog fler än innan säsongen började. Först och främst, vem vann egentligen första säsongen?
Även om vi nu i efterhand har kommit fram till att det var Akron Pros som vann 1920 var det mindre självklart då. Flera lag ansåg sig som mästare av olika anledningar, kanske mest intressant var Philadelphia-baserade Union A.A:s påstående att de skulle räknas som mästare då de inte ens var med i ligan. Det dröjde till slutet av april 1921 då lagens representanter samlades för ett ligamöte där Akron framröstades som vinnare av 1920 års säsong. Saken blev inte bättre av att självaste NFL glömde bort detta beslut och under många årtionden framöver påstods det att 1920 års säsong inte hade någon mästare på grund av alla oklarheter.
Nog om detta. American Pro Football Association (APFA) hade överlevt sitt första år men var fortfarande i stort sett en obetydlig organisation som inte ens kunde föra statistik över sina egna matcher. En av de mest drivande personerna efter säsongen var en herre vid namn Joseph Carr som argumenterade för en stark ledning i ligan och ganska snabbt hade titeln ”football commissioner” skapats. Denna titel var hämtad från dåtidens baseboll och innebar att en person högst upp i organisationen fick stor makt att styra och ställa hur ligan skulle fungera. Carr röstades fram till ligans första kommissionär och blev ligans organisatör, en position han skulle sitta på tills han dog på slutet på 30-talet.
APFA började mer och mer likna en ”riktig” organisation. Spelarövergångar skulle gå genom ligaorganisationen för att förhindra spelare att byta lag när de kände för det, strängare regler med hot om uteslutning för lag som spelade med college-spelare skapades och kanske viktigast av allt, den allt mer professionella organisationen blev mer attraktiv för nya lag att ansluta till.
Curly Lambeau
Det var faktiskt så att de fick tacka nej till lag som ville ansluta sig. Av de nya lag som anslöt sig var kanske Curly Lambeaus okända Packers från Green Bay det minst noterbara vid den tiden. För Packers del var det nära att det endast blev en säsong i ligan då de åkte fast för att ha använt college-spelare. En populär historia till varför de åkte fast var att George Halas i Chicago (Halas hade vid samma tid precis bytt namn på sitt lag till Chicago Bears) hade tipsat ligaledning om Packers regelbrott och därmed skulle den numera 90 år gammla rivaliteten mellan lagen ha startat. Det är inte helt klart om det verkligen var Halas som låg bakom det och risken är att det bara är en väldigt ”passande historia”.
Vad vi däremot vet är att första mötet på Cubs Park (numera Wrigley Field) mellan lagen slutade med en vinst för Chicago med 20-0 och att en Chicagospelare bröt näsan på en spelare i Packers, vilket säkerligen hjälpte till att skapa en minst sagt kylig relation mellan lagen.
Efter att ha åkt fast för användandet av collegespelare hamnade Packers i ligans ägo och framtiden såg mörk ut. Halas motsvarighet i Green Bay, Curly Lambeau fick vädja till ligan om att få kontroll över laget vilket han fick efter att ha lovat att följa reglerna samt betala 50$ av hans egna pengar för att få kontroll över laget. Ekonomiskt var läget dock kritiskt för Packers som tvingades till att skapa ett aktiebolag för att ekonomiskt kunna bedriva klubben, ett aktiebolag som än idag driver klubben med över 100 000 olika ägare i kontrast till de fem ägarna som startade bolaget för 90 år sedan.
Bråk om titeln igen
Under 1921 års säsong förde man förvisso statistik men ändå var det mycket som var oklart. Flera lag ströks från ligan under säsongens gång. Mest dråpligt var det nog för Muncie Flyers som efter endast två matcher lade ner föreningen då deras quarterback bröt benet. Mästare trodde de flesta att Buffalo All-Americans skulle bli då de besegrat Chicago och hade flest segrar mot slutet av året. Halas utmanade då Buffalo på en ny match som endast sågs som en träningsmatch. Chicago vann och anordnade snabbt två extra matcher på säsongen för att uppnå samma säsongsresultat som Buffalo.
Båda lagen slutade på 9 segrar och en varsin förlust. Båda lagen ansåg nu att de var värdiga vinnare. Chicago menade att träningsmatchen mot Buffalo borde räknas i Chicagos fördel när det gällde vilka som vann ligan. APFA gick på Chicagos linje och fastslog att trots att de båda vunnit mot varandra en varsin gång så räknas den andra matchen mellan lagen mer och därmed utsågs Chicago till 1921 års mästare.
1922 bytte ligan namn på initiativ av Halas till National Football League och 18 lag deltog. Oorang Indians från den lilla staden La Rue i Ohio var det senaste tillskottet. Laget hade inga större sportsliga framgångar men spelarna (samtliga indianer) kom att för evigt sätta sin prägel på sporten. När alla andra lag vilade och snackade taktik i halvtid fick Oorangs spelare snällt stanna kvar på planen och utföra olika former av cirkuskonster där allt från indiandanser och tomahawk-kastning visades upp för publiken, ja det sägs till och med att en spelarna vid ett tillfälle brottades med en björn! Halvtidsshowen var därmed uppfunnen.
Oorang Indians
1922 var också året som såg ligans första riktigt dominanta lag tog form. Canton Bulldogs förlorade inte en enda match under hela 1922 och 1923 och blev därmed det första laget att vinna ligatiteln två år i rad. Vissa skulle nog argumentera för att de faktiskt vann tre titlar i rad även om det är Cleveland som är officiella mästare 1924. Canton var framgångsrika på planen men ekonomiskt var klubben i kris. Cleveland Indians såg sin chans och lagets ägare köpte upp Cantons lag och flyttade över spelarna 10 mil norr till sitt Cleveland och bytte till och med namnet till Cleveland Bulldogs. Cleveland tog titeln före Bears som slutade 2:a för tredje året i rad, nu endast en seger bakom förstaplatsen.
Bears försökte sig då på samma taktik som under 1921 och utmanade Cleveland på en träningsmatch efter säsongen var slut, en match som Bears vann. Denna gång vägrade ligan dock att gå med på att ge Bears titeln och träningsmatchen förblev en träningsmatch. Även om ligan numera var mycket mer strukturerad spelade lagen fortfarande olika antal matcher och alla mötte inte alla lag, vissa lag planerade avsiktligt ett enkelt schema för att få så många vinster som möjligt. Mästarna Cleveland hade ett resultat på 7-1-1 (87.5 %), tvåan Chicago Bears hade 6-1-4 (85.7 %) trean och fyran Frankford Yellow Jackets och Duluth Kelleys hade ett resultat på 11-2-1 (84.6 %) respektive 5-1-0 (83.3 %).
Mot den nationella scenen och ännu mer bråk om ligatiteln
1925 kom att bli ett väldigt händelserikt år på grund av två anledningar, Red Grange och Pottsville Maroons. Proffsfotbollen var vid denna tid likt andra sporter som utövades professionellt kontroversiellt i många kretsar. Att få betalt för att utöva idrott sågs av många som att gå emot idrottens etiska regler om gentlemannaideal där den idrottsliga prestationen skulle vara i centrum, inte det finansiella. Tack vare detta var normen att de som spelade på college inte spelade mer efter att de slutfört sina studier. Undantag fanns visserligen men de som tog steget till proffsfotbollen kunde räkna med att tappa kontakten med sina kamrater från college.
Harold ”Red” Grange (Läs mer om honom i denna artikel) var vid tiden den överlägset mest kända personen i sporten. Running-backen även kallad ”The galloping ghost” kunde springa i sönder vilket försvar som helst och var dåtidens definition av en världsstjärna. Vid denna tid var dock de mest kända fotbollsspelarna aktiva på collegenivå eftersom att profssfotbollen ännu inte kommit någon vidare lång väg.
När så Grange hade avslutat sin collegekarriär söktes stjärnan från University of Illinois upp av George Halas som skrev ett kontrakt med sin och ligans nya guldklimp. Nyheten slog ner som en chock i hela landet och utan att ha spelat en enda match i NFL kände nu miljoner amerikaner till den relativt nya ligan. Bears turnerade runt hela landet med Grange såväl som inom NFL men också genom träningsmatcher som drog publiksiffror kring 70 000 åskådare. NFL-matcher vid tiden kunde vid enstaka tillfällen överstiga locka över 10 000 åskådare men med Grange kom det folk från alla håll och kanter för att se världens bästa spelare.
Bears tjänade oerhörda summor pengar på biljettförsäljning, Grange tjänade jättesummor på sin kontrakt och indirekt fick resten av ligan också en ekonomisk skjuts framåt då hela ligan fick större uppmärksamhet på den nationella scenen. I princip allt som hade med NFL att göra tjänade pengar på Grange, det sägs att New York Giants som gjorde sin första säsong 1925 räddades tack vare en utsåld match mot Bears som kom med sitt galloperande spöke.
I jakten på ligatiteln var Bears relativt obetydliga men de hade nog full upp att räkna ihop alla sina intäkter från säsongen så många tårar fälldes förmodligen inte inom den verksamheten förutom möjligen glädjetårar. Det var istället en annan nykomling i form av Pottsville Marrons som såg ut att gå mot titeln i sin första NFL-säsong.
En av de mest kontroversiella besluten i ligans historia, åtminstone sportsligt var att ta titeln från Pottsville Marrons. Ett tydligt bevis för hur kontroversiellt beslutet var att man nästan 80 år senare 2003 tog upp ärendet på det årliga ägarmötet. Förslaget om att återuppta en utredning över händelserna röstades förvisso ned med 30-2 (endast Steelers och Eagles röstade ja) men det visar ändå hur stor betydelse denna händelse hade trots det att laget upphörde att existera 1929. När frågan togs upp igen 2003 kommenterade till och med dåvarande presidenten George W. Bush Pottsvilles grymma öde.
Hela förloppet är i sig värdig en egen artikel i sig då det studerats från i princip varenda tänkbara vinkel. Pottsville hade det bästa resultatet i ligan när slutet närmade sig. Redan innan säsongen hade börjat planerades en match av Notre Dame All-Stars där det bästa laget i NFL lokaliserat i östra USA skulle möta dem i december. Eftersom Pottsville ledde hela ligan skulle de få äran att få möta gamla collegestjärnor. Pottsville såg verkligen fram emot matchen men var rädda för att deras hemmaarena inte var stor nog för en match av denna kaliber så matchen flyttades till Philadelphia.
När Pottsville inte fick någon pokal 1925 valde de att göra en egen. Den kan numera ses i Canton.
Problemet med valet av Philadelphia var att samma dag skulle Frankford Yellow Jackets också spela i staden. Frankford ansåg att deras så kallade territoriella rättigheter bröts när ett annat lag i NFL kom dit och spelade en match samtidigt. Kommissionären Joe Carr skrev då en skriftlig varning till Pottsville där han förbjöd dem att spela matchen i Philadelphia. Pottsville bestämde sig dock för att ändå spela då de påstod att de senare fått ett muntligt godkännande av Carr för att få spela matchen, något som flera personer intygat om senare.
Pottsvilles match mot Notre Dame blev en flopp då endast 8 000 kom till matchen vilket de möjligtvis ändå hade få plats med på sin egen hemmaplan. Joe Carr agerade och mer eller mindre beslagtog laget för ligans räkning och förbjöd dem att spela sin sista match på säsongen, de plockades bort från titelracet. Tvåan i ligan Chicago Cardinals tog tillfället i akt och arrangerade snabbt två nya matcher mot lag som i princip redan slutat spela för säsongen. Mot reservbetonade lag vann Cardinals enkelt två matcher och gick förbi Pottsville i tabellen vilket resulterade i att titeln gick till dem.
Kontroversen i dessa händelser är faktiskt inte så ensidiga som vissa får det att låta. Pottsville bröt faktiskt mot reglerna och ligan hade all rätt i världen att göra vad de gjorde. Pottsville valde att spela en träningsmatch trotts varningar för att tjäna pengar vilket de ändå inte gjorde i slutändan och i processen förlorade de en så gott som garanterad titel. Frågetecken finns givetvis kring det påstådda muntliga godkännande från Carr samt Cardinals tveksamma taktik att planera två enkla matcher de sista veckorna endast för att passera ett låst Pottsville. Men faktum är att NFL valde att agera som de gjorde och än till denna dag står Chicago Cardinals officiellt som mästare 1925 före Pottsville Maroons.
Konkurrens för första gången
Med Red Granges intåg i ligan var NFL på väg mot ett nationellt erkännande. Året är 1926 och ligan ska börja spela sin sjunde säsong. Red Grange krävde i och med succén nu ännu mera pengar från Bears men Halas vägrade gå med på det. C.C Pyle passade då på att locka till sig Grange till hans nya lag New York Yankees (Inte samma som basebollaget) som ville in i NFL. New York Giants som redan var i ligan protesterade mot en konkurrent i samma stad som skulle dra publik från dem. Joe Carr höll med Giants och Yankees fick inte delta i NFL. I protest skapade då Pyle en egen liga vid med namnet American Football League (AFL) som inte ska förväxlas med ett flertal ligor längre fram i tiden med samma namn.
AFL var den första riktiga konkurrenten till NFL som nu började bli en etablerad organisation. Lite oroade var man nog i NFL då de hade stjärnglansen från Red Grange att locka folk med. AFL blev dock kortvarigt och lades ned efter endast en enda säsong då samtliga lag bortsett från Yankees led av stora ekonomiska problem under säsongen. Det var dock inte Yankees som vann ligans enda säsong, mästare blev istället Philadelphia Quakers
Här ser vi en touchdown-passning för Philadelphia Quakers mot New York Yankees. Philadeplhia vann matchen och därmed AFL
NFL utökades inte i New York men man tog steg för att leva upp till namnet NATIONAL Football League genom att bjuda in Los Angeles Buccanneers och Buffalo Rangers. Buccaneers spelade dock inte några ligamatcher i Los Angeles utan fick representera staden mestadels från Chicago-området och lades ned efter endast en säsong. Buffalo Rangers skulle representera Texas och många spelare var därifrån, men laget utgick ifrån staden Buffalo, NY. Så i praktiken befann sig samtliga lag på den amerikanska östkusten samt i mellanvästern.
Mästare? Det blev Frankford Yellow Jackets som vann 14 av 17 matcher framför Chicago Bears och Pottsville Maroons. Det skulle dröja 40 år innan man började spela Super Bowl men Philadelphia Quakers som vann AFL utmanade faktiskt NFL-segrarna från Frankford på en match efter säsongerna var slut för att få fram en mästare mellan de två ligorna. Frankford tackade nej men mittenlaget Giants accepterade utmaningen. Mästarna Quakers från AFL blev krossade med 31-0 mot ett medelmåttligt NFL-lag som Giants var det året vilket säger en hel del om kvaliteten som AFL hade.
Här slutar del 3 av denna serie. Anledningen till att jag inte fortsätter med hela 20-talet är att 1927 var ytterligare ett stort steg i ligans utveckling från det kaos som hittills präglat ligan med oklara seriesegrare och tveksamma spelscheman. Ligans starke man Joe Carr kom 1927 att begränsa antalet lag i ligan för att höja kvaliteten på lagen och det var startskottet mot en riktig professionalisering som en nationell idrottsliga förtjänar. Detta kommer Vi gå inpå mer i del 4!
