Bart Starr har lyckats med konststycket att bli kallad för både en av de mest underskattade och överskattade spelarna i NFL. Här är berättelsen om Bart Starr och det 1960-talets dominanta Green Bay Packers.
Detta är en tvådelad serie som behandlar Bart Starr och Green Bay Packers under den gyllene eran på 1960-talet. Del 1 fokuserar på Bart Starrs uppväxt och hur han hamnade i Packers där han under många år kämpade för att ens hålla sig kvar i truppen. Del 2 fokuserar lite mer på Packers som lag med Starr som utgångspunkt under 60-talet när laget utvecklades till ett av de mest mytomspunna i sportens historia.
När det pratas om vem som är NFL:s bästa quarterback idag är det ofta Peyton Manning, Aaron Rodgers och Tom Brady som omnämns, i ett historiskt perspektiv ser vi även namn som Joe Montana, Terry Bradshaw, Joe Namath och Johnny Unitas. Det är svårt om inte omöjligt att påstå att den ena är bättre än den andre med tanke på att de spelade under olika tidsperioder.
Men det finns bara en quarterback som har tillräckligt med mästerskapsringar för att utsmycka varje finger på den hand han kastade med, lika många ringar som Brady, Manning och Rodgers har tillsammans. Detta är historien om Bart Starr och Green Bay Packers gyllene era.
Av någon anledning har Starrs namn glömts bort i många sammanhang, kanske var det för att det fanns så många aspekter av 1960-talets Green Bay Packers med Vince Lombardi i täten som hyllades att Starr glömdes bort? Det finns de som anser att Starr i vilket annat lag som helst på sin höjd hade varit en hyffsad quarterback men vilken quarterback är inte beroende av sin omgivning?
En quarterback bedöms ofta efter hur de iscensätter ”stora” spel under pressade situationer. Ett av de mest kända exemplen är kanske Joe Montanas sista drive på 92 yards i Super Bowl XXIII 1989 som avgjorde matchen med 34 sekunder kvar av matchen.
Starr i rörelse på Lambeaus isiga underlag under Ice Bowl
Starrs ikoniska sista drive kom under 1967 års NFL Championship Game mellan Packers och Cowboys. Likt Montana behövde Starr 3 poäng för att göra matchen oavgjord i sin sista drive. Visserligen behövde Starr ”bara” ta sig 68 yards framåt men när Montana spelade var det en ganska behaglig kväll i Miami strax under 20 grader varmt. 1967 års NFL Championship Game kom att bli känt som ”Ice Bowl” då temperaturen mot slutet av matchen i kalla Green Bay var omkring 30 minusgrader (närmare -40 med vind inräknat). Starr tog sig hela vägen till Cowboys 1 yardlinje med köldskador på sina fingrar.
Två misslyckade springförsök senare var det enda logiska valet att försöka passa in bollen då ett misslyckat springförsök förmodligen skulle leda till att tiden tog slut. Efter en time out övertygade Starr sin tränare Lombardi att de skulle springa in bollen för seger. Sagt och gjort forcerade sig Starr sig in i målområdet bakom Jerry Kramer i den offensiva linjen med 16 sekunder kvar. Green Bay säkrade därmed NFL-titeln och avancerade till sin andra raka Super Bowl och andra raka vinst.
Uppväxt
Bryan Bartlett Starr som hans fulla namn är föddes 1934 i Birmingham, Alabama. Han föddes i den amerikanska södern som likt många andra delar av landet fortfarande försökte återhämta sig från den stora börskraschen 1929. Hans tillvaro var allt annat än stabil då hans familj flyttade runt i den amerikanska södern med jämna mellanrum. Det blev ännu tuffare när Bart var endast 8 år gammal och fick se sin fader Ben bli inkallad till att delta i den amerikanska krigsinsatsen i Stilla Havet under andra världskriget vilket gjorde att de två inte sågs på 4 år. Efter kriget slog de sig ned mer permanent hemma i Alabama.
Hans väg in i den amerikanska proffsfotbollen är en berättelse om många misslyckanden och speciella omständigheter men det hindrade honom inte från att bli en av de största. Redan i sina yngre dagar deltog Bart i olika sportaktiviteter som amerikansk fotboll och baseboll. Men det var först under sin tid på High School som han började spela under organiserade former. Starr kom endast att delta i skollaget i ett par veckor innan han slutade. Starr var vid denna tid en ganska tystlåten pojk på knappt 50 kilo och blev inte speciellt uppmärksammad av sina tränare.
Han placerades som wing back vilket inte togs emot väl av Starr, han ville vara quarterback och var övertygad om att han var bättre än skolans alla back up quarterbacks. Starr upplevde att han aldrig fick chansen och valde därför att sluta. Tur var det då att hans far inte skulle låta honom komma undan så enkelt genom att bara sluta.
Pappa Ben kände sin son mycket väl och gav honom ett alternativ. Fadern sa åt honom att om han inte längre skulle spela fotboll så kunde han lika gärna gå ut i trädgården och fixa till den inför hösten. Fadern visste hur mycket Bart avskydde att arbeta i trädgården och visst tog det inte lång tid innan han var tillbaka på fotbollsplanen för att träna hårdare än någonsin.
Starr fick tillslut chansen som quarterback. På planen gjorde Starr det till en vana att trotsa sina tränares förslag om hur han borde spela konservativt och försiktigt, att hans händer var för små för att kunna kasta bollen. Starr gick sin egen väg och fick chansen att leda sin skola till seger i delstatsmästerskapet efter att den ordinarie quarterbacken bröt benet. Året efter, 1951 spelade Starr på en mycket hög nivå hela året och det flockades scouter till honom från alla håll som ville ha honom till deras college.
Bart Starr i Alabama
Det såg ut från början att Starr skulle välja University of Kentucky som college men hans flickvän och numera fru Cherry Louise Morton skulle studera vid Auburn University i Alabama vilket ledde till att Starr valde att spela och studera vid University of Alabama för att de skulle vara närmare varandra. De gifte sig också ett par år senare men höll äktenskapet hemligt då det var vanligt att idrottare som gifte sig på college fick sina stipendier indragna då de skulle koncentrera sig på sporten.
Under sitt första år på college spelade Starr inte speciellt mycket men under hans andra år 1953 gick det betydligt bättre. Starr ledde Alabama till Cotton Bowl där de dock förlorade mot Rice University. Det var inte helt ovanligt att man vid tiden kunde spela på flera olika positioner. Detta var också fallet för Starr som 1953 rankades 2:a i landet på collegenivå när det gällde genomsnitt per punt. 1:a var intressant nog Zeke Bratkowski som senare kom att bli back up quarterback för Starr i Packers. Starr snittade 1953 41,4 yards per punt, 2012 års sämsta snitt i NFL (32:a plats) hade Detroit Lions på just 41,4 yards i snitt per punt.
Med andra ord skulle Bart Starr, quarterback på collegenivå under 50-talet hålla tillräckligt hög nivå för att punta bollen i NFL även idag 60 år senare. Allt verkade vara frid och fröjd för Starr som hade två år kvar på sitt college att briljera på men så blev inte fallet. Under de två nästkommande åren spelade Starr inte speciellt mycket bland annat på grund av skador och hans lovande karriär såg ut att vara slut 1955.
Starr ville inget annat än fortsätta spela och proffsfotbollen var den enda chansen som fanns kvar. Efter 1953 års säsong var det nog många som trodde på Starr som en framtida proffsspelare men efter två år utan några större framgångar var han nästan bortglömd. Det var ett mindre mirakel att Starr faktiskt fick chansen på den stora scenen. Det var faktiskt universitetets baskettränare av alla personer som kontaktade en vän inom ledningen hos Green Bay Packers där han tipsade om att Starr var duktig på att både passa och sparka bollen samt att han alltid hade sina lagkamraters respekt.
Det var på detta vis genom kontakter som många spelare blev draftade då väldigt få matcher tv-sändes och endast ett fåtal collegeskolor uppmärksammades nationellt. Starr blev ingen större prioritet för Green Bay men de draftade honom i den 17:e rundan och valdes totalt som nummer 199 i 1956 års draft. Inget högt val men allt Starr behövde var en chans.
NFL
Ett kontrakt i dagens NFL gör dig i regel väldigt rik och för en del innebär det en tryggad ekonomisk framtid. Proffsfotbollen var betydligt mindre populär än vad Collegefotbollen var under 50-talet. Det var först under 60-talet som proffsfotbollen med NFL i spetsen skulle bli den mest populära grenen i sporten. Men för Starr spelade det ingen större roll, han kunde ägna sig åt sporten som yrke med en inledande lön på 6,500$ per år.
Det blev ett första år som Starr mest fick se och lära. Starr blev reserv bakom Tobin Rote som kom att vinna en NFL-titel året efter men då för Detroit Lions. Rote gillade Starr och hjälpte honom mycket under hans rookiesäsong. Framförallt övertalade Rote honom att träna upp sin armstyrka, inte för att kunna kasta längre men för att få mer fart på bollen och därmed undvika interceptions. Starr fanns med under 9 matcher den första säsongen och fick chansen att göra 44 passningsförsök varav 24 lyckades
Starr hade visserligen nu kommit in i proffsfotbollen men likt hans collegekarriär ett år tidigare verkade det som att 1957 inte skulle innebära mer spel i NFL, åtminstone inte i Green Bay. Det första hindret var militären. I januari 1957 kallades han in för tjänstgöring vilket i sig inte var så hemskt då amerikansk fotboll inom armén var väldigt stort på den tiden.
Den ryggskada Starr ådrog sig under sin tid på college visade sig dock vara ett förhinder för hans fortsatta militära tjänst och han skrevs ut efter endast 6 veckor. Starr hade förhoppning om att kunna återvända till Green Bay och få en plats i laget ytterligare en säsong.
Tobin Rote var fortfarande kvar som stabil quarterback och i 1957 års draft valde Packers Paul Hornung från Notre Dame i första rundan som också fått den oerhört prestigefyllda utmärkelsen Heisman Trophy. I detta fall verkade Starr vara tredjevalet men under träningslägren innan säsongen började visade det sig Hornung inte hade tillräckligt med styrka bakom sina passningar vilket ledde till interceptions. Starr som övat upp sin arm under sitt första år hade nu en betydligt bättre chans att ta en plats i lagets quarterbackuppsättning.
Hornung var dock duktig på det mesta inom sporten och kom att ha en framgångsrik karriär på andra positioner i Green Bay. Tobin Rote fick sedan beskedet av klubbledningen mitt under en golfrunda med Starr att han blivit bortbytt till Detroit. Helt plötsligt var det endast Starr kvar. Starr kom dock att få en utmanare till startpositionen då Packers plockade in Parilli.
Valet av Parilli gjorde Starr illa till mods då Parilli var hans tidigare mentor och hade hjälpt Starr med träningen inför hans väldigt framgångsrika sista säsong under High School vilket hade resulterat att Starr fick stipendier till att spela fotboll på college. Starr var nu tvungen att försöka konkurrera ut mannen som var hans läromästare och hjälte, mannen som gjort Starr till den quarterback han då var. Situationen ledde till att de båda tävlade mot varandra på goda villkor och trots att de tävlade om samma position fortsatte Parilli att hjälpa Starr i hans utveckling.
Starr gick segrande ur kampen och trots att han endast haft ett framgångsrikt år på High School och likaså under sin tid på college hade Starr lyckats krångla sig fram till något av det mest prestigefyllda man kan uppfylla i sporten. Bart Starr var nu en startande quarterback i National Football League. Nu var detta inte hela sanningen om man ser till hela 1957 års säsong.
Det må har börjat bra med en seger över ärkerivalerna Chicago Bears men säsongen slutade med ett 3-9 resultat och Starr fick ofta dela med sig av quarterbackuppdraget med Parilli. Den andra delen av den hårda sanningen var att även om det är imponerande att spela i NFL var ligan fortfarande vid denna tid inte speciellt stor med dagens mått. Med alla dessa faktorer inräknade skedde något som för tredje gången på lika många år kunde ha avslutat Starrs karriär.
Lagets tränare Liz Blackbourn lämnade laget efter säsongen för att träna Marquette University. Blackbourn försökte förklara för Starr att han aldrig kommer bli mer än en back up quarterback och att han skulle vara slut i sporten inom några år. Blackbourn hade dock ett motiv bakom dessa hårda ord. Blackbourn förklarade vidare för Starr att han var intelligent, hade en bra förståelse för spelet och kunde var till stor hjälp för andra quarterbacks som tränare, Blackbourn ville ha med sig Starr till Marquette University som tränare.
Han hade förvisso ett jobb som quarterback men ett jobb som tränare på ett ansett college var betydligt säkrare för Starr som endast var 23 år gammal och dessutom hade en nyfödd son att uppfostra. Starr bestämde sig uppenbarligen tillslut att försöka nå stjärnorna så länge som Green Bay tillät honom att göra det.
Två legendarer i Packers. Brett Favre och Bart Starr i en något äldre årsmodell.
Direkt i efterhand kanske det inte hade varit en så dålig idé att lägga av då 1958 års Packers var en av de sämsta upplagorna klubben ställt upp med under sin över 90 år långa historia. Säsongen slutade med ett 1-10-1 resultat och Starr kunde inte göra annat än att bryta ihop och komma igen efter att endast ha kastat 3 touchdownpassningar i jämförelse med de 12 interceptions han kastade.
Starr tvivlade på sig själv och lagkamraterna förmodade att han nått sin högsta nivå som quarterback vilket vid detta tillfälle inte talade väl om hans egenskaper. Han spelade i ett av ligans sämre lag och kunde inte ens där hålla en ordinarie plats i startuppställningen.
Såhär långt kanske man kan undra om Bart Starr verkligen förtjänar att jämföras med de stora namnen som spelat på quarterbackpositionen? Jodå efter att man befunnit sig på botten kan man bara klättra uppåt vilket både Packers och Starr gjorde. På bara några få år skulle de utvecklas till ligans solklara giganter och för alltid skriva in sig i historieböckerna.
1959 kom att bli vändningen för allt och alla som hade med Green Bay Packers att göra. Inte i första hand tack vare Starr utan för Vince Lombardi. Det går att skriva spaltmeter om Lombardi men nu handlar denna text huvudsakligen om Bart Starr som visserligen har mycket att tacka Lombardi för. Många trodde nog att Starr var historia inom NFL och Lombardi hade också sina tvivel från sin tränarpost.
Lombardi började med att förenkla spelet genom att ge Starr en spelbok med ett halverat urval mot tidigare. Även om Starr och Lombardi i grund och botten var två helt motsatta personligheter blev Starr snabbt mycket imponerad av den nya tränaren.
Det började dock inte speciellt bra för Starr under träningslägren innan säsongen. Lombardi plockade in Lamar McHan för att bli den startande quarterbacken. Starr fick återigen kämpa mot Parilli men denna gång för att bli reserv. För att göra det ännu sämre kastade Starr en interception det första han gjorde på det första träningslägret. Starr blev i alla fall reserv och fick börja säsongen vid sidan av planen.
Det började bra med den nya quarterbacken McHan som förde laget till tre raka segrar men i match 5 skadade han sig och Starr gjorde sig beredd på att spela. Lombardi skickade dock ut tredjevalet Joe Francis istället. Starr tog det beslutet mycket hårt och det var också det tyngsta ögonblicket i hans sportkarriär som resulterade i att Starr dränkte sina sorger med alkohol för första och sista gången.
Vince Lombardi samtalar med Starr
Starr kom dock tillbaka och han fick chansen resten av säsongen. Både han själv och laget spelade allt bättre och avslutade säsongen med ett 7-5-resultat, det bästa Packers presterat på 15 år. 1960 kom att bli året då Starr tog över som den ordinarie quarterbacken men det dröjde en bit in på säsongen innan det skedde. McHan såg ut att fortsätta som förstavalet men i 5:e omgången bytte Lombardi ut honom i halvtid och satte in Starr som vände matchen till en Packers-seger.
Mchan var inte nöjd med detta och kritiserade allt och alla inklusive Lombardi och därmed var hans tid i klubben över. Starr som kämpat i så många år genom otaliga motgångar skulle äntligen bli det självklara förstavalet men det fanns fortfarande utvecklingsområden att arbeta med för att nå den absoluta toppen.
Fortsättning följer
