Philadelphia, ”The city of brotherly love”, har givit världen oerhört mycket av värde genom åren. Allt ifrån fantastisk musik till avlånga mackor. Men visste du att vi även har staden att tacka för draften?
Även om Philadelphia Eagles just nu kan titulera sig mästare, fanns det en en tid då de fick sålla sig till skaran av utmanare. Backar vi ända tillbaka till 1930-talet handlade det dessutom inte enbart om att utmana de stora lagen, utan att överhuvudtaget överleva som klubb.
På den tiden fanns ingen draft utan klubbarna fick helt enkelt försöka locka till sig collegespelarna på valfritt sätt. Inte sällan valde då spelarna en av storklubbarna. I klubbar som Giants, Redskins, Packers och Bears fanns historik, kvalité och pengar. Något som var svårt för de andra klubbarna att konkurrera med. Någon slags ”tävlingsbalans” existerade inte, utan mästerskapet vandrade runt mellan ett fåtal lag.
Vid den här tiden styrdes Philadelphia Eagles utav en man vid namn Burt Bell (1895-1959). Bell insåg att något måste göras. Inte bara för Eagles skull, utan även för ligans skull. Samtliga lag måste kunna konkurrera om mästartiteln för att skapa en produkt som attraherade publiken runt om i landet.
”I made up my mind that this league would never survive unless we had some system whereby each team had an even chance to bid for talent against the others”
Bells övertygelse var att ligan var i behov att ett system för fördelning av talang. Vid en första anblick kan man tycka att det här vore en tuff idé att sälja in till de stora drakarna, men samtidigt är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Utan de små lagen skulle ligan dö, vilket i långa loppet inte skulle gagna någon part. Ligan visade sig dock inte vara svårövertalad. 1935 röstades förslaget igenom enhälligt, och i februari följande år stämde ett gäng gubbar träff omkring en griffeltavla på Ritz-Carlton Hotel i Philadelphia. Resten är, så att säga, historia…
