När vecka 4 på riktigt kickar igång framåt 19-tiden på söndag är dags för att återigen stifta bekantskap med en bekant gammal spelare. Vontaze Burfict. En man som troligtvis bara en mor (eller Bengals-supporter) kan älska. Idag tar vi oss en titt på dessa vattendelare som vi alla älskar att hata, men som vi i smyg erkänner att vi gärna velat ha i vårt eget lag.
(OBS! Flertalet personer kommer liknas vid Burfict i denna artikel. Likheten är i andemeningen av ”vattendelare”. Vi pratar inte då, nödvändigtvis, om att spela fult).
Helgens omgång i NFL bjuder på en lång rad sköna rivalmöten vilket alltid spetsar till allt en aning. I AFC West kommer vi t.ex. få se Steelers ta sig an Ravens, medan Benglas beger sig till Cleveland för att möte Browns. I den sistnämnda matchen är det dags för den lätt livsfarlige Vontaze Burfict att göra säsongsdebut efter den avstängning han drog på sig under försäsongen. Burficts karriär har varit kantad av fula tacklingar och överfall, och de som yrkar för att han aldrig borde få sätta sin fot på en fotbollsplan är inte helt ute och seglar. Killen är en samhällsfara, som visserligen syns tydligt i sin lätt oranga mundering, men som många älskar att hata. I ärlighetens namn skall vi dock erkänna att han faktiskt gör en del nytta på planen, och många Bengals-supporter är säkerligen glada för att få tillbaka honom i laget igen.
Det här fenomenet med spelare som väcker starka känslor är egentligen rätt intressant att studera. För även om vi älsar att kritisera och kasta skit på dem, gör dem samtidigt idrotten mer intressant. Även om Burfict kanske är en extrem avart i ämnet så finns det många spelare som väcker liknande känslor, och ger lätta utslag på kroppen, hos flertalet supportrar. Ndamukong Suh 1, Richie Incognito, Pacman Jones, James Harrisson, Josh Norman m.fl. Det är nödvändigtvis inte så att våra känslor för spelarna bygger på att personen ifråga fuskar eller spelar fult, utan ibland räcker det att dem har ett munläder som är ohyggligt. Eller som i Cam Newtons fall, ett osunt stort intresse för mode i kombination med ett dåligt omdöme. Det som kännetecknar dem alla, är att dem är relativt duktiga på det dem gör. Och framför allt spelar i ett annat lag än det du håller på.
Men vad händer om spelaren byter till just ditt lag? Vad händer då? Oftast är vi väldigt förlåtande. Inte sällan hör man då fans gömma sig bakom fraser som ”Ja, han var ju ett arsel, men med åldern har han mognat”, eller något liknande. Vi fans är dock inte ensamma om det här. NFLs ägare och ledare är precis likadana. Det är oerhört lätt att fördömma den där idioten till spelare, men vad händer så fort skadorna börjar hopa sig och laget plötsligt behöver en spelare på just den där positionen ”idioten” spelar på? I slutändan handlar allt om att vinna och kvittar det om spelaren ifråga skämde ut sig på en strippklubb i helgen som var. För vi kan väl inte förskjuta en spelare just när han är som sårbarast? När han behöver stödet av sin arbetsgivare som mest? Framför allt inte om han är en bra spelare, eller…?
Var man skall dra den moraliska gränsen är oerhört svår. Skall vi förskjuta eller stötta? Löneförhöjning eller sparken? Överallt ser vi egentligen alla klubbar agera precis likadant, även om vissa verkar ha mer otur än andra. Just nu är det exempelvis Dallas Cowboys som leder ligan över avstängda spelare. I sin jakt på att återfå lite ära och berömmelse till oljans huvudstad, har man ruckat lite på moralkompassen för att förhoppningsvis ta sig tillbaka till fornstora dagar. Ligan är helt enkelt för jämn för att man skall kunna hålla en rak linje i dessa frågor. Viss grad av galenskap och vansinne tolereras för den goda saken (Super Bowls) skull. För någonstans är det trots så ändamålen helgar medlen. Och vi fans är egentligen inte mycket bättre. För visst har vi en förståelse för Dallas agerande? Visst har också du hellre JR Ewing än Cliff Barnes i din laguppställning? 2
- Verkar visserligen vara en nallebjörn privat
- Beklagar den lätt daterade referensen. Personerna ifråga var två karaktärer ur TV-serien ”Dallas”. JR var den framgångsrike jäveln, medan Cliff var den (tillsynes) snälle, evige, förloraren.
