Strax efter elva igår, svensk tid, klev Tony Romo upp på podiet och meddelade det alla redan anade. Han är numera inte Dallas ledstjärna, utan Dak Prescotts back-up. Den här gången var det dock inte budskapet som var det intressanta, utan det storartade sätt som det levererades på.
Att Dak Prescott skulle ta över jobbet från Tony Romo redan i år var det ingen som anande. Ödet ville dock annat, och när Romo gick sönder under försäsongen klev den unge rookien in och levererade på ett förtjänstfullt sätt. I takt med segrarna blev självfallet frågan om framtiden allt mer påtaglig. Vad gör vi när Tony kommer tillbaka.
Igår fick vi då äntligen svaret, och Dallas Cowboys är numera Dak Prescotts lag. Beskedet var visserligen väntat med tanke på hur hösten sett ut, men det som berörde mig var hur Tony Romo gjorde det. Lugnt och sansat läste han upp sitt förberedda tal, och berättade från hjärtat hur det är att bli skadad, och inte finnas där för laget. Att sedan ersättaren dessutom råkar vara bra gör naturligtvis inte det hela mindre smärtfritt för individen. Hela framträdandet var ett bevis på Tony Romos storhet som idrottsman och andades hög klass rakt igenom.
Romos tal bjöd på som sagt på osedvanligt mycket känslor, men gav oss samtidigt en inblick i de vedermödor han har gått igenom. En aspekt som allt för ofta lämnas utanför situationer likt dessa. Efter allt var över slog det mig att mästerskapsringar inte alltid är allt. Många gånger säger en presskonferens minst lika mycket. Det rikligt stora hanterar dessa situationer på värdigt sätt i såväl med, som motgång. En lärdom som nästa generations QBs såsom t.ex. Cam Newton skulle kunna ta sig en funderare på.
Om Dak Prescott får behålla hälsan innebär det här troligtvis slutet för Romo i Dallas. På något sätt kommer han säkerligen lämna klubben till våren. Gårdagens framträdande var dock storartat och cementerade hans roll i klubben historia.
