Det finns många små detaljer som påverkar ett lags framgång. Vi har tittat närmare på en liten men viktig del av amerikansk fotboll, användningen av olika snap counts.
I den amerikanska fotbollens ungdom signalerade quarterbacken till sin center att han ville ha bollen genom att klia lagkamraten på benet. En av sportens stora innovatörer, John Heisman, införde ljudsignaler i slutet av 1800-talet när han spelade center på University of Pennsylvania. En kvicktänkt motståndare hade nämligen lurat Heisman att starta spelet för tidigt genom att luta sig in och klia honom på benet.
När laget har ställt upp skriker quarterbacken vanligtvis ut “set”. Från den stund ska alla offensiva spelare stå stilla i väntan på det signalord som innebär att spelet ska starta. De har redan bestämt om centern ska skicka bak bollen första, andra eller tredje gången ordet skriks ut. Det är viktigt att variera sig för att hålla försvaret på tårna. Rutinerade quarterbacks kan också byta snap count vid linjen om det blir bråttom, där kommer det berömda ordet ”Omaha” in, men det kan vi berätta om en annan dag.
Till en början användes ordet “hike” som signalord, för att sedermera bytas ut till det som är vanligast idag, “hut”. Det finns en del andra ord som används i samma syfte, oftast ett enstavigt ord som kan uttalas med auktoritet.
Varför är det här så viktigt då? Amerikansk fotboll handlar till stor del om tajming och samarbete och duktiga quarterbacks kan använda sin snap count som ännu ett vapen i sin arsenal. Bara anfallet vet när spelet ska starta vilket ger dem en fördel gentemot försvaret. Det är därför viktigt att variera sig för att hela tiden behålla övertaget. Om försvarets pass rushers kan genomskåda hur anfallet använder sin snap count kan de få en riktigt bra start och blåsa förbi sin motståndare.
Alla quarterbacks tränar på sin så kallade “cadence”. Det kan väl enklast förklaras som den rytm och det tonfall han eller hon använder för att kommunicera med lagkamraterna. Spelarna i det egna laget lär sig förhoppningsvis känna igen hur deras quarterback använder sin röst för att manipulera och förvirra motståndarna, och kan tryggt ignorera dessa ljud.
Du har säkert hört kommentatorerna tala om “hard count” någon gång. Quarterbacks med en bra och kraftfull stämma i kombination med en känsla för tajming kan lura försvaret att starta för tidigt och antingen få några yards gratis eller till och med ett gratisspel. Andrew Luck i Colts och Aaron Rodgers i Packers är två spelare som använder sin “hard count” med stor framgång.
Ibland kan bortafansen genom att väsnas inför spelet göra det svårt för quarterbacken att göra sig hörd. Då använder anfallet en så kallad “silent count”. Det kan också vara användbart om försvaret har lyckats klura ut anfallets taktik. En variant är att laget enas om hur lång tid efter de ställt upp, och quarterbacken skrikit ut ”set”, som spelet ska starta. Då är det upp till varje spelare att räkna ned i sitt eget huvud. Ni förstår själva att det är mer riskfyllt än att skrika ut signaler.
Därför använder många lag ett system där till exempel en guard kollar bak på quarterbacken och när någon typ av handsignal kommer slår denne till lagets center som startar spelet. Resten av anfallet kollar helt enkelt på bollen. I vissa fall kollar centern mellan benen efter en signal. En del formationer gör så klart att quarterbacken själv kan ge sin center en klapp.
När Marty Mornhinweg var offensiv koordinator för Jets använde de ett system där det var centern Nick Mangold som stod för lagets silent count. Han rörde huvudet upp och ned eller fram och tillbaka i sidled för att simulera quarterbackens ljudsignaler. Jets tyckte att det funkade så bra att de använde den här metoden som en del i sitt vanliga anfallsspel, även när motståndarpubliken inte vrålade på läktarna.
