Det är ”Battle of the birds” i morgon lördag när Falcons tar emot Seahawks i vad som kan bli en klassisk slutspelsmatch mellan diskuterbart ligans bästa anfall mot ett av ligans bästa försvar.
Det är mycket möjligt att Atlanta Falcons har den högsta anfallspotentialen i slutspelet. Den gångna säsongen har laget öst in poäng och visat upp en imponerande bredd framåt. Försvar vinner mästerskap heter det och även om Falcons försvar bättrat sig och Vic Beasley varit en best med 15,5 sacks (etta i NFL) finns det lag i slutspelet med bättre ställt på den fronten – däribland Seahawks.
Det är snarare med det högoktaniga anfallet Lombardibucklan ska bärgas. Laget har varit väldigt effektivt hela året och efter en liknade start som i fjor där man var obesegrade länge lyckades man i år undvika en jättesvacka som 2015 då man kollapsade och missade slutspelet. Julio Jones är en absolut stjärna som används mycket som slot receiver också och hans besvärande tå har förmodligen mått bra av att få vila en vecka extra när Falcons var spellediga i Wild Card-omgången. Inget försvar kan riskera att inte hårdbevaka honom men hans roll har ibland varit den av lockbete och det är då Falcons bredd blir ett ordentligt hot.
Nummer ett bland running backs är Devonta Freeman som fixade nästan 1 100 yards och 11 touchdowns, detta i ett springspel där han stundtals under säsongen delade arbetsbörda med Tevin Coleman som hade ganska exakt hälften så många yards (på 13 matcher) och åtta touchdowns. När båda spelarna var i form var Falcons springspel fruktat samtidigt som Jones lurade på topp och WR Taylor Gabriel visade extrem snabbhet och en uppåtgående form med 579 yards och sex touchdowns samt en rushing TD. Gabriel anslöt till Atlanta i början av september sedan Browns släppt honom, ett val 1-15 Browns förmodligen ångrat mer än en gång.
Matt Ryan har på allvar blandat sig i diskussionen för MVP och spelat som i trans stora delar av säsongen med en QB-rating på 117,1. Hans nionde år i ligan har definitivt varit hans bästa och han nådde nästan 5 000 yards passing (4944) med ett snitt på 9,3 yards jämfört med 7,5 de två tidigare säsongerna. Antalet touchdowns stannade på 38 med bara sju interceptions, elva av dem har kommit på de fyra senaste matcherna utan någon INT. Den offensivan linjen har presterat bra där en annan före detta Browns-spelare, centern Alex Mack, varit lysande.
Trots imponerande fakta som att Falcons gjorde 3,09 poäng per serie (drive) och släppte in 2,31 per serie (+0,78), får de inte alltid den cred de förtjänar och nämns sällan som en allvarlig utmanare. Tvåan på listan är Saints som hamnat där tack vare ett gäng garbage points (poäng gjorda sent i matcherna när det redan är ”avgjort”) och de har bara 2,59 gjorda men 2,62 insläppta, (-0,03). Den högsta plusdifferensen har Patriots på +1,06, det enda lag som slår Falcons i den kategorien.
Försvaret har lite att jobba på speciellt om anfallet hakar upp sig och de behöver axla en tyngre roll, 25,4 insläppta poäng per match är sjätte mest i ligan och föga imponerande.
Det senaste mötet lagen emellan skedde i vecka sex i år och var en jämn historia som slutade med Seattlevinst hemma med 26-24. Nu spelas matchen inomhus i Georgia Dome och lita på att Falcons kan slå alla lag en bra dag. Detta vet Seattles coach Pete Caroll som även vet en hel del om slutspelsfotboll. Seahawks har nått till divisional playoffs för den femte säsongen i rad och Caroll har den näst högsta vinstprocenten i slutspelsfotboll bland de nu aktiva coacherna. Laget körde planenligt över ett ganska svagt Lions hemma i Wild Card-omgången och QB Russel Wilson har nu åtta segrar i slutspel, fler är många organisation har sammanlagt däribland Falcons som står på 7-12 i slutspelsresultat efter sina 51 år i NFL.
Ytterligare fakta som talar i Wilsons favör och ger tyngd till vilken förträfflig QB han är, är att med segern över Lions landar han på 64 vinster som starting QB under sina fem första säsonger inklusive slutspel. Det är bäst av alla, en vinst mer än Ravens Joe Flacco, fem bättre än Big Ben, sju före motståndaren i Falcons, Matt Ryan, som delar fjärdeplatsen på topp fem-listan med Tom Brady. Nu är sjätteseedade Lions hemma inte samma sak som Falcons borta och att Lions bara lyckades med sex poäng kan inte bara ses som ett tecken på att Seattle dominerade överdrivet utan snarare även på att Detroit misslyckades med sin enkelspåriga matchplan där allt var upp till QB Matt Stafford. Han fick inte mycket hjälp från sina WR och de tappade bollarna var många.
Positivt för Seahawks i segern över Lions var att RB Thomas Rawls var sitt gamla jag igen med bra rusher, 27 springspel vilket gav 161 yards – franschise rekord för en slutspelsmatch – och en touchdown. Ett förbättrat springspel hjälper som bekant passningsspelet och har underlättat för Wilson. WR Paul Richardson började också göra skäl för lönen med tre vackra mottagningar och en TD mot Detroit. Richardson som åkte på en ACL-skada i slutet på säsongen 2014 har efter det behövt tampas med både en krånglande baksida lår och konkurrenterna Baldwin, Kearse och Lockett. Kanske kan han bli ett utropstecken för Seattle i slutspelet.
Seattles är ett lag som förknippas med ett starkt försvar som även utan Free Safety Earl Thomas är stentufft för vilket lag som helst att möta. I grundserien släppte de in 18,2 poäng per match, tredje minst i hela ligan och traditionen att försvaret steppar upp ännu mer i slutspelet bevisades när Lions aldrig ens kom över Seahawks 30 yards linje. Försvaret har tappat lite mot sina glansdagar men ändå burit laget till två Superbowls på några få år och när de ställs mot Falcons urstarka offensiv kan det inte annat än borga för en rejäl holmgång.
CB Richard Sherman stoppar WR Taylor Gabriel när lagen möttes i Seattle i Oktober. Foto: Jonathan Ferrey/Getty Images
