Vi fortsätter ladda inför Super Bowl genom att se tillbaka på kära minnen från tidigare finaler. Idag är det Richards tur, som njöt när otippade New York Giants för andra gången i Super Bowl besegrade favoriterna New England Patriots.
Vad: Super Bowl 46.
Var: Lucas Oil Stadium, Indianapolis.
När: 5 februari 2012
Mellan: New York Giants – New England Patriots
Hur gick det: Giants vann med 21-17
Matchens värdefullaste spelare: Eli Manning, QB, Giants
Varför: För mig är den här matchen ett kärt minne till viss del på grund av matchen, men som så ofta med just Super Bowl kanske mer om allt runtomkring. Genom historien finns det otaliga häftiga spel, otänkbara vändningar och historiska profiler. Men endast Super Bowl XLVI hade en, något förfriskad, Richard som gastade i soffan med sin bästa vän. Vi kastade hemmasydda gula flaggor, vinkade med våra klassiska ”d-fence” skyltar vi gjort av flyttkartonger och basunerade ut vår förakt över att Giants punter Steve Weatherford inte kunde få den MVP-titel han förtjänade. Det var ett rätt bra drag i min gamla studentetta, säkert till mina grannars förtjusning.
Åter till matchen, så var ju den också en pärla. Giants var stora underdogs, precis som de varit under hela slutspelet. De harvade sig fram med dominant försvarsspel, inte minst sitt patenterade Nascar-paket. De ställde upp med fyra klassiska ends på linjen, alltså plockade bort sina defensiva tackles. Med Jason Pierre-Paul, Osi Umenyiora, Justin Tuck och Mathias Kiwanuka var de nästan ostoppbara i typiska passningssituationer. I Super Bowl forcerade försvaret bl.a. fram en safety och höll Patriots tredjerankade anfall till ynka 17 poäng, jämfört med deras snitt på 30 under grundsäsongen.
Matchen innehöll också ett par snackisar som håller historien vid liv. Vi minns hur Eli nästan panikartat kastade djupt på deras sista och matchavgörande serie, hur Mario Manningham plockade viktiga mottagningar och hur Ahmad Bradshaw motvilligt ramlade in i endzone när Patriots medvetet tillät en touchdown för att få tillbaka bollen med 57 sekunder kvar. Och inte minst var säsongen 2011/12 då vi dansade salsa med Victor Cruz, även i Super Bowl.
Jag reserverar mig förstås för alla som minns matchen med lite taskig smak. Förutom ett par underhållande nyckelspel var matchen kanske inte den hetaste historien. Det fanns ju en anledning till varför vi hyllade en punter – sällan ett tecken på tittarvänlig fotboll. Men för mig, där och då, var stämningen lika hög oavsett vad som hände i matchen.
När konfettin väl föll över segerfirande Giants, hade de för andra gången besegrat Patriots i världens viktigaste match. De var också de första titelmästarna efter bara nio vinster i grundsäsongen. Eli kallades Elite, Cruz var ligans bästa receiver och Justin Tuck hade den coolaste hjälmen i ligan. Framtiden var ljus, åtminstone just då. Sen dess har de bytt tränare tre gånger, gått till slutspel en säsong (där de blev utspelade av Packers) och knappt vunnit en tredjedel av sina matcher. Men det skiter vi i nu och njuter av minnet när Giants var kungarna av New York och känslorna i min soffa var på samma nivå som hos spelarna på planen.
Njut av hela matchen här.
Återupplev minnet med highlights här.
