Som nummer två ut i serien om redaktionen favorit Super Bowls får undertecknad som redaktionens ålderman passa på att lyfta den första Super Bowl jag såg samtidigt som den spelades, endast 14 år gammal. Precis som gårdagens Super Bowl som Magnus lyfte så spelades denna i Tampa Bay, det borde båda gott inför årets Super Bowl som också spelas där.
Vad: Super Bowl 25.
Var: Raymond James Stadium, Tampa Bay.
När: 27 januari 1991.
Mellan: Buffalo Bills – New York Giants.
Hur gick det: New York Giants vann 20-19.
Matchens värdefullaste spelare: Ottis Anderson, RB, Giants
Varför: Resultatet måste ju inte nödvändigtvis gå rätt väg för att en Super Bowl ska bli extra minnesvärd. Som Buffalo Bills – fan så är det främsta minnet från matchen ”wide right”. Field goal missen av Scott Norwood i matchens slutsekunder kostade Bills segern och ledde till den första av fyra raka Super Bowl – förluster.
För mig var denna matchen snarare kulmen av ett intresse som växt sig starkare och starkare under två-tre års tid, precis som Buffalo Bills spel gjort med sitt snabba K-Gun offense, den främsta anledningen till att jag tagit laget till mitt hjärta. Under PA Gullös entusiastiska kommenterande hade jag lärt mig mer och mer om sporten via det program som sändes en gång i veckan på TV3. Intresset för sporten hade vuxit sig allt starkare när jag äntligen fick chansen att se mitt lag spela Super Bowl.
Kontrasten för någon vars främsta sportupplevelser kom från ett par fotbolls-VM och lite allsvenska highlights på sportspegeln kunde inte varit större. Mycket av nyhetsrapporteringen kretsade vid den här tiden runt att USA inlett ”Operation Desert Storm” med avsikten att befria Kuwait från Iraks ockupation. Patriotismen stod på topp och det kändes som att det nådde sitt klimax i samband med Whitney Houstons framförande av nationalsången och överflygningen av fyra stycken F16.
Mot bakgrunden av den fantastiska inledningen inför matchen så kan själva matchen betraktas som lite av ett antiklimax. Troligen var det nämligen just här som Bill Belichicks magnifika karriär som huvudtränare föddes. Med en briljant defensiv plan som fått en egen plats i Pro Football Fall of Fame stoppade han Bills mäktiga attack genom att helt enkelt mot all konventionell visdom låta Bills Hall of Fame running back Thurman Thomas härja fritt på marken och istället gå in helhjärtat för att stoppa Bills korta och medellånga passningsspel. Inledningsvis fungerade taktiken inte alls men från och med andra quartern när Bills för första gången behövde spela en third down så började matchen att svänga, och Bills 12-3 – ledning vändes till en Giants-ledning med 17-12 tack vare två touchdown-drives på varsin sida halvtidsvilan.
Giants sista touchdown-drive var så lång – nio och en halv minut – så att den i kombination med Super Bowls långa halvtidsvila ledde till att Bills anfall inte rört bollen på nästan två timmar när det väl var dags igen. Det ledde till en punt och först i inledningen av fjärde quartern kunde Bills anfall ge laget ledningen på nytt med en drive som varande i endast fyra spel, just Thurman Thomas avslutade med att springa in bollen från 31 yards. Det var som sagt en risk som Giants och Belichick var villiga att ta. Bills konverterade nämligen bara en av åtta third downs och är Giants väl fick bollen så sprang man bollen med matchens MVP Ottis Anderson, gång efter gång. Giants hade bollen i över 40 av matchens 60 minuter och höll därmed matchens bästa enhet av planen på ett extremt effektivt sätt.
Matchen var helt fri från turnovers och man skulle kunna påstå att matchens enda misstag kom i matchens slutsekunder och kostade Bills matchen. Men faktum är att sparken var från 47 yards och långa field goals var inte alls lika vanliga då som nu. Scott Norwood hade bara sparkat från längre än avstånd än 40 yards fem gånger i karriären innan denna matchen och endast satt en av dessa. Sparken hade tillräcklig längd men drev ut åt höger och missade med liten marginal.
Trots en ganska poängsnål tillställning så är det svårt att föreställa sig en mer spännande avslutning på en Super Bowl. Självklart förkrossande för ett naivt och nyblivet Bills-fan men med 30 års avstånd till det hela så kan jag ändå se tillbaka på matchen som den som gjort störst intryck på mig. Och nu kan jag för första gången gratulera alla Giants-fans till segern!
