Det var många som jublade när Mike McCarthy fick foten från jobbet som huvudtränare för Green Bay Packers efter en pinsam förlust mot Arizona Cardinals i söndags. Det var en total överraskning för McCarthy men ett drag som Packers ledning ansåg var nödvändigt.
En växande frustration kring Packers pågående bekymmer och misslyckanden låg till grund för beslutet. Sen starten av 2017 har Packers vunnit 11 matcher och förlorat 16, ett resultat som inte lever upp till förväntningarna som ställs i fotbollstokiga Green Bay. I andras öron låter det kanske skapligt med tanke på att quarterback Aaron Rodgers missade sju av de matcherna och har spelat småskadad i en handfull av dem. Men inga ursäkter kunde rädda McCarthy från yxan.
Kritiken mot McCarthy är att han inte lyckats vinna mer trots att han haft Rodgers, enligt många den bästa quarterbacken någonsin. Anfallet har underpresterat och hela tiden förlitat sig på Rodgers förmåga att förlänga spel, trolla med knäna och gå utanför en undermålig speldesign för att skapa spel på egen hand. Dessutom ryktas det ha varit en rätt kylig relation mellan McCarthy och Rodgers. Nu i efterhand har det bubblat ännu mer, vilket är vanligt när lag förlorar och någon får sparken. Hur stort och allvarligt det egentligen var är omöjligt att sia om för oss på utsidan, även om en del frustration har luftats på diverse presskonferenser från olika håll. Om det är deras relation som ligger bakom beslutet kring McCarthy, är det tydligt att klubben (med all rätt) tog Rodgers parti. Han är ovärderlig, McCarthy går att ersätta. Ett varningens finger bör dock lyftas över hur svårt det faktiskt är att hitta en ny kompetent tränare – genomsnittet får sparken inom fyra år.
Konflikter mellan McCarthy och Rodgers ryktas spelat stor roll i huvudtränarens friställning (Photo by Grant Halverson/Getty Images).
Trots alla problem kan man försvara McCarthy. Bara två år har Packers vunnit färre än hälften av matcherna (2008 och 2017) under hans ledning, anfallet har rankats topp 10 totalt nio gånger medans försvaret bara gjort det tre gånger. Laget har burits av anfallet, vilket också varit McCarthys största fokus och vars misslyckanden i år är en huvudsaklig orsak till hans avsked. Och Packers envisa affärsmodell under tidigare GM Ted Thompson, att behålla egna spelare och inte signera free agents, har genom dåliga drafts lett till en svag trupp. Visst, McCarthy förtjänar kritik för att han lutat sig för mycket på Rodgers, men hela organisationen har rätt lättvindigt tagit risker och dumma beslut i tryggheten som Rodgers förmåga gett dem. Därmed har de även satt McCarthy i en skitig sits.
Jag håller med om att McCarthy inte var framtiden i Green Bay. Anfallet levde inte upp till förväntningarna, laget på väg i fel riktning. Framförallt kändes anfallet omodernt och McCarthy har inte anpassat sig när hans gamla sätt inte längre fungerat. Det behövs en injektion av nytt blod, ny energi, nya idéer. Vad jag däremot inte håller med om är timingen. Efter 13 år i Green Bay, med över 60% vinster, nio vistelser i slutspelet och en ring från Super Bowl, då har man väl förtjänat ett bättre sorti än som medialt offerlamm. Han har ju t.o.m. fått en gata uppkallad efter sig! För på allvar, är Packers verkligen bättre idag än förra veckan? Har de större chans att vända säsongen med gubbtråkiga Joe Philbin i förarsätet?
Packers kunde åtminstone låtit Mike McCarthy spela ut resten av säsongen och sen “tagit ett gemensamt beslut” om att gå i en ny riktning och byta huvudtränare, på samma sätt som New York Giants gjorde med Tom Coughlin ett par år tillbaka. Det hade ändå visat någon form av värdighet, vilket McCarthy förtjänat efter sina 13 år.
