I söndags hade Raiders en utomordentlig chans att plocka hem årets första vinst, men de föll kort mot ett svagt Cleveland Browns.
Det blev återigen en dyster måndag. Raiders förlorade sin sjunde match för säsongen och är fortfarande utan vinst. De mötte Cleveland Browns, ett svagt Browns som dessutom underpresterade, men lyckades ändå förlora. Det var mycket i den här förlusten som gick dåligt, men det fanns lite ljuspunkter också.
Dålig coaching
Det började med ett fake field goal, som inte alls gick vägen. Det var dessutom ett otroligt dåligt spel. Raiders ställde om långsamt vilket gjorde att Browns försvar hann positionera sig rätt. Så Raiders hamnade på plan med bland annat reserver på o-line, reserv på QB och centern Stefen Wisniewski som tight end. Detta mot ett gäng linebackers och defensive backs hos Browns. Det slutade med en interception och bra field position för Browns.
Men det största bekymret var Greg Olson, den offensiva koordinatorn. Trots att man mötte ligans sämsta springförsvar och att Darren McFadden snittade 4,9 yards per spel, så gav man upp springspelet. Raiders envisades dessutom att sätta in Maurice Jones-Drew som inte alls hittat rytmen. När matchen var slut hade Raiders sprungit 20 gånger och kastat bollen 54. Passningsspelet var inte heller vidare lyckat. De utmanade inte djupt, blev för endimensionella och därmed lätta att stoppa.
Turnovers
I jämna matcher är turnovers oerhört viktiga. Raiders gav bort bollen tre gånger och två av dem kostade Raiders dyrbara poäng. Ena var ett visst ovan nämnt fake field goal, den andra var en kostsam fumble av Darren McFadden, som annars är så bollsäker, i red zone. Det var minst sex poäng och gav Browns rejält med momentum. Derek Carrs fumble var även den bedrövlig.
Dessutom hade Raiders flera möjligheter på att sno åt sig bollen ett par gånger på försvaret. Bland annat hade Charles Woodson ett utmärkt läge i slutet av första kvarten att plocka en relativt enkel interception, men bollen studsade på hans händer. Han som annars är så skicklig på att suga in bollar.
Defense, defense, defense
Försvaret klev fram den här matchen. Det var visserligen mot ett dåligt Browns-lag, men det är alltid något. Raiders, som släppt igenom ca 50% av motståndarnas tredje försök, lyckades hålla Browns till 2 av 12. Det gjorde man genom att effektivt stoppa Browns springspel och därmed tvinga Browns till långa situationer på tredje försök. Då är det mycket lättare.
Apropå springspelet så var det nyckeln. Trots att Browns har haft ett av ligans bästa springanfall och Raiders ligans näst sämsta springförsvar, så gav Raiders bara upp 38 yards på 23 försök. Det är riktigt imponerande.
Ungdomar
För första gången på många år finns det spännande unga spelare i Raiders. Khalil Mack hade en kanonmatch, han fick mer hjälp av sina lagkamrater än tidigare matcher. Nyligen inplockade Benson Mayowa (DE), släppt av Seahawks, såg också han stabil ut. Han är ansedd som en pass-rusher med svårigheter i springförsvaret, men höll sin sida av linjen väldigt bra.
Mychal Rivera, som såg så bra ut under sin rookie-säsong 2013, har haft ett tufft år. Men i söndags var han riktigt vass och ledde laget i receiving yards. Han plockade upp 83 yards på 7 mottagningar och tappade inte enkla passningar som vi sett tidigare i år. Derek Carr tog ett litet steg tillbaka i mina ögon. Han missade ett identifiera en del blitz-spel av Browns och såg mer stressad ut än han gjort tidigare. Det syntes att han blev obekväm när han inte riktigt förstod vad försvaret höll på med.
Paranteserna
TJ Carrie fick tyvärr bara 20 snaps, då Browns sällan ställde upp med många receivers. Tråkigt att Raiders inte vågar testa Carrie som starter. Tarrell Brown har inte direkt övertygat och Carlos Rogers är en fara i passningsförsvaret.
Brice Butler, som såg så stark ut mot Chargers vecka 5, fick enbart gå på plan 23 gånger. Han fick därmed hälften så mycket speltid som Kenbrell Thompkins och två färre än Denarius Moore. Det är konstigt att Raiders inte ger honom mer chanser när han har visat potential. Jag förstår intresset att testa Thompkins ordentligt, men Butler är en mer prototypisk receiver, kan spelboken bättre och borde få mer utrymme i det offensiva spelschemat.
Detta var första matchen som Raiders haft bollen mer än sina motståndare. De hade bollen i 35 minuter och var en stor anledning till varför försvaret var så bra. Äntligen fick de lite vila på sidlinjen.
DJ Hayden var tillbaka för sin första match sen han skadade foten i somras. Han fick bara fem snaps, men ringrostigheten sken när han blev ”pickad” på Browns första TD. Ett vanligt spel i den situationen som Hayden borde varit mer medveten om. Kommer få mer och mer speltid framöver.
Raiders går nu in i den tuffaste delen av sitt schema. Bland annat möter man de två kommande veckorna fjolårets Super Bowl-finalister Seattle Seahawks och Denver Broncos. Raiders missade sin bäst chans att rohem årets frsta vinst. Nu dröjer det länge till svagt motståndoch en säsong som slutar 0-16 känns allt mer trolig och förtjänad.
