Efter flera år av misslyckanden från både Starr och Packers var det nu dags att arbeta sig uppåt mot toppen och legendarisk status. Här är del två om Bart Starr, Green Bay Packers och deras väg mot historieböckerna.
I en tid där radiokommunikation inte fanns var quarterbacken den självklara ledaren på planen, han bestämde alla spel laget skulle göra. Bart Starr hade en del av dessa ledarkvaliteter men det fanns ett stort hinder för hans vidareutveckling och det var Vince Lombardi. Den passionerade Lombardi drog sig inte för att skälla ut spelare inför resten av laget och inte minst den fortfarande blyge Starr.
Starr hade tagit med sig ryktet från sina tonår om den lilla pojke som inte gjorde mycket väsen av sig även till NFL. Under en träning var det dags igen, en av Starrs passningar slutade med en interception. Lombardi gick till attack inför hela laget vilket gjorde Starr rasande. Efter träningen konfronterade Starr Lombardi i hans kontor vid ett privat möte. Resultatet var nog det närmaste Starr kom att skälla ut en egen spelare eller ledare. Starr hade sedan barnsben fått lära sig att respektera sina ledare och äldre och konfronterade Lombardi på det trevligaste sättet han kunde men samtidigt kände Starr behovet att sätta Lombardi på sin plats.
I ett brandtal förklarade Starr hur han inte kunde leda laget om hans auktoritet hela tiden ifrågasattes inför det lag han skulle leda och vidare anklagade han Lombardi för att felaktigt ha utpekat Starr för den interception som skedde tidigare den dagen, den hade nämligen skett efter att en försvarare stött i bollen och förändrat bollbanan.
Vidare förklarade Starr för Lombardi att han gärna fick skälla ut honom men då privat inne i Lombardis kontor och inte framför laget. Om detta var Lombardis avsiktliga tanke att väcka den sovande jätten inom Starr är svårt att säga men i vilket fall som helst fungerade det utmärkt då Lombardi därefter aldrig mer skällde ut Starr inför laget.
Spelmässigt blev både Starr och resten av laget bättre. Starr tog för sig alltmer och utvecklades till lagets ledare på planen. Starr ledde laget till en förkrossande 41-13 seger mot Bears och slutade säsongen med imponerande 8-4. Tillräckligt för att ta laget till mästerskapsfinalen i NFL. Matchen mot Bears var inte bara viktig resultatmässigt utan också för lagets syn på Starr. Han sågs inte bara som lite tillbakadragen utan också som en klen spelare. Tidigt i matchen fick Starr en ful eftersmäll som resulterade i ett blodigt ansikte.
Istället för att bara resa sig upp och fortsätta spela gick den annars så försiktiga Starr till lagkamraternas förvåning till en verbal attack riktad mot motståndaren med blod sprutandes från hans mun. Starr kom tillbaka starkare än någonsin och ledde laget från ett resultat på 13-7 i halvtid till förkrossande 41-13 efter att ha lyckats med 9/10 passningar i andra halvleken mot Packers största rival. Lagkamraten Jerry Kramer sa att detta var dagen han började ”tro” på Starr, en tro han aldrig skulle förlora.
För att vinna NFL-titeln behövde Packers besegra Philadelphia Eagles på bortaplan. Packers sågs som knappa favoriter och med 1:20 kvar av matchen med fyra poängs underläge fick Starr chansen att föra laget till vinst. Starr tog sitt lag dryga 50 yards framåt för ett sista spel på Eagles 22 yardlinje som tyvärr för Green Bays del misslyckades då Eagles sista försvarare stoppade spelet. Detta var Starrs första slutspelsmatch av 10, det var också hans sista förlust i en slutspelsmatch.
Det kanske är fel att säga att allt Starr behövde var en chans för att lyckas i proffsfotbollen. Faktum är att Starr fick många chanser att bevisa sina förmågor efter att han anlänt i Green Bay. Men genom hårt arbete och en sällan skådad järnvilja lyckades tillslut Starr slutföra sin osannolika resa mot att inte bara bli en startande quarterback i NFL utan han blev också en av de mest framgångsrika.
De gyllene åren
1960 ses som början på den gyllene eran för Green Bay Packers men det var först 1961 de vann mästartiteln. Lombardi var fortfarande inte helt säker på att Starr var rätt man för att leda laget innan säsongen 1961 drog igång. Men när Mchan byttes bort till Baltimore var det mer eller mindre klart att Starr var nummer 1. Lombardi klargjorde detta väldigt tydligt och gav Starr ännu mera självförtroende inför säsongen.
Starr hade en relativt bra säsong, han spelade visserligen första halvan av säsongen med en skadad magmuskel men det var tillräckligt att vinna den västra divisionen med en komfortabel 11-3 säsong, ligan hade utökat antalet matcher från 12 till 14. Mästerskapsmatchen för NFL-titeln blev en promenadseger, New York Giants besegrades med 37-0. Starr utvaldes till Pro Bowl och hans namn blev allt mer känt utanför Green, han var på väg att bli en av ligans stora profiler.
1962 var Starrs 7:e år som proffs men bara hans andra som odiskutabel 1.a som quarterback. Lombardi var en perfektionist av allra högsta grad och även om den nu 28 årige Starr börjat spela som en mästare var Lombardi inte nöjd ännu, Starr behövde mer kyla i sitt spel och skulle våga mer. Säsongen började strålande med bland annat en utskåpning av Bears med 49-0. Hela säsongen var nästan perfekt förutom en enda grundspelsförlust på Thanksgiving mot Detroit, 13-1 på en enda säsong.
Även om Lombardi pressade Starr till att våga mer på planen tvingades han tack vare den extrema kylan i mästerskapsmatchen spela väldigt konservativt med få passningar. Matchen spelades i New York återigen mot Giants som var ute efter revansch. Matchen var oerhört svårspelad inte bara tack vare kylan utan också på grund av vinden. Men det var ändå ett par våghalsiga spel som tillslut skulle bli vägledande för Packers.
Trots de svårkontrollerande vindarna lyckades Starr pricka in två passningar i rad från Giants 28 yardlinje vilket resulterade i lagets enda touchdown när de blev NFL-mästare för andra gången i rad med slutresultatet 16-7. Starr blev en allt viktigare del av laget då i stort sett allt fokuserades genom honom. Han hade hela tiden full kontroll på matchen och kunde utan större problem trolla bort en halv quarter för att avsluta med en touchdown.
1963 års säsong fortsatte i samma mönster med stora framgångar. Problemet var att även rivalerna i Chicago hade ett bra år och tack vare två segrar över Packers var det nu Bears tur från den västra divisionen att gå till final. Packers slutade ändå på ett mycket bra resultat med 11-2-1. Starr bröt handen en bit in på säsongen vilket gav orutinerade John Roach chansen att få spela. Roach gjorde det förvisso bra och vann 4/5 matcher han spelade. Förlustmatchen kom mot just Bears.
Med Starr tillbaka i laget mäktade de bara med ett oavgjort resultat mot Detroit på Thanksgiving, en vinst hade skickat Packers till en tredje raka final. Trots att de missade slutspelet visade laget sin oerhörda bredd på truppen. Trots skadan på Starr och andra spelare samt avstängningar lyckades Packers nästan gå hela vägen. Starr konstaterade att det helt enkelt var ett dåligt år trots de 11 vinsterna, en stor kontrast till det lag som några år tidigare endast vann 1 match på en hel säsong.
1964 kom att bli ännu sämre för laget som slutade med ett för Green Bay dåligt resultat, 8-5-1. Denna säsong visade Starr upp sina individuella förmågor trots dåliga slutresultat. Lagets problem lade främst på kickern Hornung som missade hela 26 av 38 försök. Starr lyckades med nästan 60% av alla sina pass med en quarterback rating på 97,1. Ett mycket bra resultat med tanke på att dåtidens quarterbacks ofta kretsade kring 80 på den skalan.
1965 började mycket bättre med ett 8-2 resultat inför lagets sista 4 matcher. Starr hade en imponerande match mot Detroit där de vände ett 21-3 underläge i halvtid till en 21-31 vinst efter bland annat 3 touchdownpassningar av Starr. Den näst sista matchen såg ut att bli den avgörande för vilket lag som skulle gå till final där vinnaren mellan Green Bay och Baltimore förmodligen skulle gå till slutspel.
Starr spelade som en mästare med bländande passningar och finurliga springspel. Det var dock inte Starrs stordåd det talades om efter matchen utan det var förra årets syndabock Paul Hornungs fantastiska match då han själv sprang in hela 5 av Packers 6 touchdowns den matchen.
Packers klantade dock till det i sin sista match och spelade oavgjort. Detta ledde till att en extra match mot Baltimore var tvungen att spelas för att separera dem båda i tabellen. Packers drog fördel av att få spela på sin hemmaplan som inför säsongen döpts om till Lambeau Field efter klubbens grundare Curly Lambeau som nyligen avlidit. Det började inte bra på något sätt. Packers första spel slutade med en fumble från recievern Bill Anderson.I processen att försöka stoppa Baltimores vändning åkte Starr på en smäll som innebar ett knäckt revben och Starr kunde inte slutföra matchen.
Reserven Bratkowski fick ta över utan någon större lycka. Det var tack vare en punt return och ett field goal som än idag diskuteras om den var innanför målstolparna som tog matchen till en förlängning, en förlängning som Packers vann. Starr och en rad olika nyckelspelare var i allt annat än toppform efter en lång och hård säsong. Trots ihärdig smärta lyckades Starr dra nytta av det dåliga underlaget i finalen mot Cleveland. Starr skickade iväg en rad passningar innan Clevelandspelarna lärde sig att bemästra underlaget. Packers tredje titel på fem år var ett faktum.
Green Bays trupp åldrades och gamla hjältar spelade allt mindre för varje säsong. Lombardi lyckades slussa några nya storspelare men en man förblev evigt stabil i uppställning. Bart Starr 32 år gammal var lika bra som vanligt. Starr var inte längre den tystlåtne lilla pojken på planen längre. Med sällan skådad pondus var han generalen på planen för ligans bästa lag som avslutade med en 12-2 säsong. Starr passade brilliant till en drös av olika recievers och iscensatte flera spektakulära springspel.
Han utsågs till ligans MVP med en imponerande statistik. 62,2% i lyckade passningar över 2,257 yards och han hade 14 touchdownpassningar i kontrast till endast 3 interceptions. Starr radade upp storspel efter storspel. Bara mot Cleveland satte han två touchdownpassningar på 4th down för att vinna matchen varav den ena på 56 yards. I NFL finalen ställdes Packers mot Dallas Cowboys i en delvis svängig match men de kunde inte motstå Starrs 4 touchdownpassningar.
Max McGee fångar en passning från Starr i Super Bowl mot Kansas City Chiefs
Som vinnare blev det klart att Packers skulle representera NFL i den första titelmatchen mot vinnaren i den rivaliserande ligan AFL, det som ett par år senare skulle döpas till Super Bowl. Packers var under stort tryck att vinna och helst stort då AFL var retstickan till lillebror för NFL. Matchen var inledningsvis jämn sett till resultatet men i slutändan var Packers helt enkelt för bra för Kansas City Chiefs. Chiefs hade ett par stjärnspelare men problemet var att Packers var ett lag av stjärnspelare.
Starr lyckades förvalta 11/15 3rd down situationer samtidigt som hans motpart i Kansas endast fixade 3/13. 35-10 vann Packers med efter bland annat 2 touchdownpassningar från Starr som också lyckades med16/23 passningsförsök över 250 yards och blev också matchens MVP.
Starr och hans Green Bay gick in i 1967 års säsong med förhoppningen om att bli det första laget i NFL att vinna tre raka titlar. Laget var nu i en ännu djupare generationsväxling och Starrs ålder började göra sig påmind då han började säsongen med en rad olika småskador, vissa jobbigare än andra. En stukad tumme kanske inte låter speciellt farligt såvida du inte råkar vara en quarterback. Starr som endast kastat 3 interceptions hela säsongen innan kastade mycket tack vare sina skavanker hela 8 stycken på de två första matcherna men lyckades ändå förbli obesegrade.
Som dubbla mästare ville givetvis alla lag slå Packers och visst ville motståndarnas försvarslinje köra över Green Bays MVP varje chans de fick. Starr tog så mycket stryk att han tillslut togs av planen en kort period. Även om Lombardi ville skydda sin stjärnspelare var Starr ursinnig för varje minut han fick spendera på sidan av planen trots att hela kroppen värkte. Lagkamraterna noterade att den besvikne Starr muttrade och sparkade i marken, det ska till och med ha runnit tårar längs hans kind i frustration över att inte kunna vara på planen.
Både laget och Lombardi var oroliga för sin åldrande quarterback som förvisso fortfarande var en av ligans absolut bästa spelare. För första gången på en mycket lång tid började en del fundera över hur laget skulle se ut utan Starr. Trots att Lombardi var orolig för sin quarterback hade han alltid pressat spelare med småskador att spela vidare trots smärtan. Starr var därmed tillbaka snabbt i startuppställningen trots att han var långt ifrån färdigläkt.
Starr spelade resten av säsongen trots smärtan och var tvungen att dagligen medicinera sig med ett morfinliknande piller för att ens klara av att träna. Detta var alltså samma Starr som under flera år anklagats för att vara för vek för att göra något större intryck i ligan. Kastarmen var kanske inte var lika bra längre men det var aldrig hans armstyrka som placerat honom i ligans toppskikt. Man brukar säga att Starr spelade från nacken och uppåt.
Vince Lombardi
Starrs intelligens var oslagbar och med en så stor förmåga att läsa spelet spelade det ingen roll om passningarna inte var raketer, de kom i vilket fall som helst i slutändan till rätt plats vid rätt tillfälle i medspelarnas händer. Även om Starr inte var helt frisk på planen var han fortfarande en knivskarp taktiker och kanske viktigast av allt var han lagets ledare och hjärta på planen.
Starr spelade i stort sett resterande säsongen med ett par undantag för att spara på hans sargade kropp. En omstrukturering av ligan innebar att det krävdes två slutspelsvinster för att bli NFL-mästare och därefter ta sig till Super Bowl. Ett Packers sargat av skador utöver Starr mäktade med en 9-4-1 säsong vilket tog dem till slutspel mot Los Angeles Rams. Statistiskt var det inte en av de bättre säsongerna Packers presterat och Starr kraftigt förhindrad av sina skador hade inte på något sätt ett strålande år rent statistiskt.
Dominanten Packers såg ut att kunna få problem att försvara titeln med sitt delvis föråldrade lag som nu fick kämpa för att ens ställa upp sitt lag på planen. Ett slutspel är ett helt annat fenomen än ett grundspel. Green Bays upplaga 1967 må inte ha varit det fräschaste laget i ligan men allt de behövde göra var att spela tillräckligt bra för att ta sig till slutspel och även om de flesta spelarna i laget gärna slängt av sig utrustningen och vilat tills augusti. Det var inte samma dominanta lag längre men väl i slutspelet skulle de återuppväcka magin igen en sista gång innan laget hamnade i en 30 år lång dvala.
LA Rams hade besegrat Packers tidigare under säsongen och för första gången på länge verkade det som om Packers kanske inte var favoriter. Rams fick en tidig touchdown men efter det var det bara Packers som gällde. Den defensiva linjen pulveriserade precis allt som Rams försökte med och i den tredje quartern lyckades de endast avancera totalt 7 yards. Starr gjorde årets bästa match och spelade ut hela sitt register mot ett mist sagt förvirrat Rams och Packers kunde säkra segern efter 28 raka poäng. Starrs mannar hade varit delvis uträknade inför slutspelet men de visade att de var bäst när det gäller. Hela laget var i extas över deras prestation och Lombardi gratulerade sitt lag med tårar rinnande från hans kinder.
Det de inte visste efter vinsten mot Rams var att de nu skulle få uppleva helvetet i NFL:s titelmatch, ett helvete som bokstavligt talat frusit till is. Cowboys kom på besök i Green Bay för att spela i de sämsta väderförhållandena ligan någonsin upplevt. Som tidigare nämnt i del 1 drev vinden ned temperaturen så långt som 40 minusgrader. Starr inledde med en touchdown-drive på 82 yard i de svåra förhållandena.
Publik, spelare och domare led ju längre matchen pågick i kylan. När så 4:50 återstod av matchen var Cowboys i ledningen med 17-14 och Packers hade bollen på egna 32-yardslinjen. Packers-legendaren Ray Nitschke har berättat att han trots sina köldskadade tår var positiv trots att de höll på att förlora för de hade bollen men framförallt hade de Bart Starr på sin sida. Starr konstaterade kortfattat för sina lagkamrater ”This is it. We’re going in” och formerade sitt lag för en sista drive, inte vilken drive som helst utan ”The Drive”
Utan panik förde Starr fram Packers yard för yard istället för att satsa på långa desperata spel. 6, 7 och 13 yards, sakta men säkert då olyckan slog till. Ett misslyckat spel förde dem 9 yards bakåt men Starr agerade lugnt och åt upp mer och mer mark. Med två minuter kvar befann man sig på Dallas 30 yardlinje. En 19 yards passning till Chuck Mercein innebar drömläge för sista forceringen. Mercein sprang sedan ytterligare 8 yards och på sitt tredje raka försök hade han förmodligen sprungit in en touchdown om det inte varit för det isiga underlaget men han gick i backen mindre än en yard innan mållinjen.
Två misslyckade springförsök misslyckades och Packers var kvar retligt nära mållinjen. Med 16 sekunder kvar tog man en time out. Passning var ett logiskt alternativ för att förhindra klockan från att ta slut. Field goal för att ta matchen till övertid. För Starr fanns bara ett alternativ, spring in bollen för vinst.
Starr (# 15 i mitten) kastar sig in mot målområdet i Ice Bowl mot Dallas Cowboys
Domaren signalerar för touchdown i Ice Bowl efter att Starr (#15) slängt sig in i målområdet med bollen
Samtliga Packersspelare var beredd på att bollen skulle gå till Mercein som skulle trycka sig in bakom Jerry Kramer, Bart Starr hade dock andra planer. Han var rädd att Mercein inte skulle få nog med fotfäste för att ta sig hela vägen in. Kramer tvekade inte en sekund när spelet gick igång och fick in en perfekt tackling på linjen vilket gjorde att Starr kunde kasta sig över Kramer och in i målområdet. Green Bay Packers var NFL-mästare för tredje året i rad, något som inget annat lag lyckats göra varken före eller efter.
Spelarna var så fysiskt utmattade att de grät av glädje, inte så mycket för att de var mästare utan för att matchen äntligen var slut. Nu tvingades de ladda om för ytterligare en match i Super Bowl II mot Oakland Raiders. Spelarna visste att matchen var Lombardis sista i Packers och de gick ut och spelade för sin tränare. Starr briljerade en sista gång och blev matchens MVP efter en 33-14-seger och därmed slutade den gyllene eran för en av sporthistoriens mest framgångsrika lagmaskiner.
Slutet
Bart Starr var nu 34 och med sin sargade kropp kunde detta vara ett ypperligt läge att avsluta karriären. Hans lojalitet mot klubben var dock för stark och laget ville visa att de även kunde vinna utan Lombardi som tränare. Problemet var att laget var byggt kring Starr som missade en betydande del av säsongen på grund av en rad olika skador, det höll helt enkelt inte längre. Säsongen gick knackigt och i en av de avgörande matcherna mot 49ers gick Starr ut skadad återigen. Bratkowski ersatte men även han gick ut skadad i tredje quartern.
Hela laget förväntade sig att Starr som så många gånger tidigare skulle trotsa smärtan och leda laget till seger ännu en gång men Starr blev kvar utanför planen och Packers kollapsade då 49ers gjorde 20 raka poäng. Starr hade sina storslagna stunder men både han och Packers var i en nedåtgående spiral och mästarnas mästare tog sig inte ens till slutspel. Problemet var inte att Starr plötsligt blivit en dålig spelare, när han väl spelade var han fortfarande en av ligans bästa men skadorna blev allt fler och värre.
Strax innan 1972 års säsong meddelade han att det var dags avsluta karriären. Ett par år senare blev han lagets huvudtränare men efter tre säsonger tog även det äventyret slut, Packers gick inte att rädda. Det skulle dröja till 90-talet innan Packers återigen skulle resa sig och nå toppen igen. Orsakerna var många men framförallt saknades en ordentlig scoutingorganisation som kunde fylla på med nya lovande spelare. Man hade byggt upp en illusion av att Starr och de andra gamla stjärnorna skulle spela för all framtid och prioriterade andra saker vilket kom att leda till klubbens fall.
Bart Starr är helt klart en av sin tids största spelare. Han var ledaren på planen för ett av sportens mest mytomspunna lag. NFL-mästare inte mindre än fem gånger, två vinster i Super Bowl med två MVP-titlar medföljande och självinskriven i Hall of Fame första året han kunde väljas in. Starr hade utan tvekan en lång period i NFL där motgångarna var många men på 60-talet fanns det inget som helst tvivel om varken Bart Starr eller Green Bay Packers. Inte mindre än 13 spelare har fått en plats i Hall Of Fame från denna upplagan av Packers och det kan fortfarande bli någon mer i framtiden.
Starr var aldrig en högljudd karaktär men på planen var han generalen som ledde sitt lag till fantastiska framgångar. Hans lagkamrater berättar att han inte behövde säga speciellt mycket, de behövde bara känna hans närvaro för att veta att det kommer sluta bra. Det är som sagt svårt om inte omöjligt att jämföra olika spelare från olika epoker men det man kan säga om Bart Starr är att han definitivt hör till sportens giganter.
Starr är fortfarande en hjälte på Lambeau Field
Länk till en 73 minuter lång dokumentär om Ice Bowl
För den som inte har tid har vi här en 5 minuters sammanfattning av samma match.
