Undefeated vann en Oscar 2011. Det är lätt att förstå varför. Det är en stark historia om ett fotbollslag från Manassas High School i Memphis. Skolan ligger i fattigt område och lagets förutsättningar är dåliga. Men det slutar inte där. Många eleverna har problem hemma medan andra kämpar mot ilskan som har växt fram under ungdomsåren.
Under en scen som utspelar sig i ett klassrum på skolan får alla ungdomar som har en släkting eller nära vän i fängelse räcka upp handen. I stort samtliga elever tvingas sträcka upp armen mot taket.
I centrum av den här historien står en passionerad frivillig tränare som har offrat mycket av sitt familjeliv för skolan och laget. Hans inspirerande ord och vägran att svika även de struliga ungdomarna för handlingen och fotbollslaget framåt. Vi får också lite oväntat följa spelarna längs den offensiva linjen.
Alltså, inte någon quarterback med hår som ur en balsamreklam.
Fotbollslaget har flera duktiga spelare men den största utmaningen handlar om att hålla skeppet på rätt kurs. Mellan interna slagsmål och allvarliga skador får vi följa en envis tränares strävan att binda samman en brokig skara unga män till en fungerande grupp.
Budskapet sträcker sig långt utanför linjerna där det gröna gräset slutar och många gånger är tårarna nära. För många av de unga männen blir fotbollen en typ av flykt från ett liv där hopplöshet och fördärv alltid finns inom en armlängds avstånd. För vissa erbjuder idrotten en väg ut. För andra blir det en möjlighet att konfrontera och lära sig hantera sin inre demoner.
Som tränaren Bill Courtney säger i filmen, ”Football doesn’t build character. It reveals character”.
Se Undefeated. Du kommer inte att ångra dig.
